Det blir inte alltid som en har tänkt sig

Idag har jag tagit ut semester då vi egentligen skulle ha åkt upp till Mariestad för att gå på öppet hus på Trädgårdens skola, dit jag har sökt in nu till hösten. Planen var att kolla in skolans lokaler, äta en god lunch eller fika nånstans och promenera runt lite i den stad som kanske snart kommer bli vår nya hemstad.
Men istället för att sätta mig på ett tåg i morse så vaknade jag upp med förkylning 2.0. Efter att ha varit sjuk en stor del av förra veckan är jag ju inte speciellt glad över att åka dit igen, så för att mota Olle i grind lite, så att säga, tänker jag ägna resten av dagen åt att dricka ingefärsavkok med citron, äta vitlöksbröd och sticka.
Som tröst för ännu en förkyld dag planerar jag att lägga upp till en ny kofta åt mig själv, jag har suktat efter en egen Hamburgsund ett bra tag nu, men då min stickfasthet blir helt fel med mitt tilltänkta garn så måste jag nog räkna om lite. Garnet jag tänkt sticka i är ett mossgrönt tweedgarn, men jag tänker att en aldrig kan ha för många gröna koftor?

Det gror!

 

Odlingen i Jonatans mammas trädgård utvecklas så smått. Vår potatis kom upp! Vi täckodlar i det stora landet och plantorna hade hittat vägen till ljuset utan problem. I helgen kupade vi dem, ovanpå tidningarna och pappers-soppåsarna vi har använt för att täcka. Får se hur det funkar. Det är i alla fall sablars skönt att slippa rensa så mycket kirs.   

 

Vi har tänkt anlägga liten vildäng mitt på gräsmattan - därav den fula stålkanten. Från början var det tänkt att bli rätt snyggt men när robotgräsklipparen lyckades forcera kanten och köra över den fick vi sticka ner förstärkande pinnar. Förhoppningen är att det ska komma upp en massa fina blommor där nu i alla fall. Hjälpte naturen på vägen med att hälla ut ett paket ängsblomster i ringen. 

Av de sju tomatplantorna vi planterade ut för några veckor sedan är en knäckt, en har börjat få tomater och de andra växer på. Det blir faktiskt lite för varmt i den här hörnan när solen ligger på som den gjort den senaste tiden. Kryddorna, salladen och vildsenapen som vi planterade blev uppätna av rådjur. Men det känns ok, de ska ju också leva. Har lagt på hundhår över de nya fröna vi planterade, ska tydligen eventuellt hjälpa. Vi får se!

Tre veckor senare

Tiden går fort när man har roligt, som det något klyschiga talesättet lyder. Det har hunnit gå tre veckor sedan jag sist skrev, tre veckor av kroppsarbete på heltid, och jag stortrivs. Även om jag är för trött efter jobbet för att orka göra någonting annat än att laga lunchlåda och somna i soffan. 

Även om jag själv inte har hunnit göra så mycket mer än att jobba så har odlingen inte legat på latsidan. Chiliplantorna har börjat blomma, och bägge tomatplantor har börjat bilda tomater, vilket känns väldigt tidigt? Förra året fick jag inga tomater förrän i juli-augusti nån gång, och i år har jag fått tomater redan i maj? Förvisso omogna än så länge, men ändå. Efter en lång, kall vår fick jag tidiga tomater. 

I övrigt är odlingsläget bra, förra helgen var jag hemma hos mina föräldrar och planterade i deras pallkragar; rädisor, rödbetor, två sorters mangold, sallad och ringblommor. Vi har även vitlök och potatis på gång, och här hemma på balkongen blommar jordgubbarna och smultronen för fullt, men ännu inga bär i sikte. 

Även om det känns som om jag inte gör någonting på min fritid längre så är det faktiskt inte sant. Jag har bakat bröd, gjort hummous och aioli (recept kommer) och bakat kaka. Och så har jag ju faktiskt stickat en del, inte på vardagarna, men på helgerna. Min Siri är nästan, nästan klar, och nu har jag bara högra knappkanten och halslinningen kvar, plus efterarbetet med knappar, band och blockning då. 

Jag har också köpt ett kamerastativ, äntligen, men att få till fokus med mitt fasta objektiv visade sig vara rätt klurigt, men det känns som ett bra sommarprojekt, plus att jag nu kan ta egna foton av mina färdiga projekt, kontroll över hela fotoprocessen gör min småpedantiska sida lite extra glad. 

Någon jävla ordning får det vara bland stickorna

Igår gjorde jag något som jag tänkt göra länge men som jag inte orkat eller haft tid med, plus att jag har gått runt och trott att min symaskin var sönder. Alla sömmar har blivit helt knäppa på undersidan i flera år. Nu verkar den ha självläkt i hemlighet i skåpet för den fungerar felfritt.

Det blev ett stickfodral till alla mina stickor och virknålar som fått ligga i kaos i en tidningssamlare tills nu. Använde den här guiden fast slarvade asmycket, som jag alltid gör när jag syr, och gjorde två stora fack på ena sidan för att ha enstaka stickmönster i. Snöret hamnade inte riktigt på mitten och kanterna är ganska fula; det är så det blir när man inte lyssnar på mattelektionerna och lär sig räkna kids! Men man klarar sig ändå här i livet om man lyckas uppskatta saker och ting för deras funktion istället för deras skönhet. Och det här fodralet fungerar alldeles utmärkt.

Glad att jag äntligen tog tag i det, fast måste erkänna att det tog mycket längre tid och var mycket jobbigare än jag trodde. Svettades som en gris framför symaskinen i gårdagens 30-gradershetta.

Stickning, bara stickning

Under mina tre veckors tjänstledighet så hade jag ju tänkt tenta av min metodkurs från 2013. Men istället för att strukturera upp mitt arbete och ta itu med det så har jag haft ångest, och en helt enormt stor trötthet i hela kroppen. Enligt min terapeut så är det all undantryckt stress och ångest från mitt förra jobb som nu tar ut sin rätt. Inte helt kul, men ändå bra att det är på väg att lämna mig.

Eftersom att jag inte har orkat studera har jag istället stickat en hel massa. Jag har stickat klart de bägge ärmarna på min Miette i second hand garn, och jag har repat upp min andra Miette i alpaca. 

Jag har lagt upp till en Útjörð till Markus, men stickar mest av allt på min Sirikofta, som jag är så sjukt taggad på ska bli klar. 

Jag har stickat klart kroppen, och har kommit en bra bit på den första ärmen. Eftersom att ärmarna stickas med rundstickning så går det mycket snabbare än när vartannat varv är avigt som på kroppen. Nästa gång Sirikofta kommer jag nog sticka i rundstickning hela vägen och sedan steeka.

Under det år som har gått sedan min Riddari blev klar har jag inte använt den en enda gång, så till slut tog jag mod till mig, och spenderade ett par svettiga timmar med att virka förstärkning, sticka knäppkant och klippa upp min tidigare pullover. 

Är så himla glad att jag till slut vågade klippa upp den, tröjan är så himla varm, och är betydligt mer användbar som kofta. Invigde min nysteekade kofta på en kvällspromenad i helgen, och den står emot både väder och vind, och har blivit flitigt använd sedan dess. 

Tre veckors andrum

Katterna har spenderat de senaste veckornas värme i olika former av extra sömnighet och trötthet. Medans de har sovit har jag kokat jordgubbssylt i födelsedagspresent till pappa, stickat klart en kofta och bakat banankaka.

Till jordgubbssylten tog jag jordgubbar från två förpackningar som jag rensade och skar i mindre bitar. Efter det vägde jag dem på min hushållsvåg och tog en lika stor mängd syltsocker som mängd bär, i mitt fall 450 gram vardera.
Koka upp, och låt koka i fyra minuter under omrörning. Tag från värmen och skumma av noggrant. Häll upp på steriliserad glasburk. Jag steriliserar mina syltburkar med tillhörande lock genom att ha dem i ugnen i tio minuter på 100 grader.

Receptet jag använde mig av till banankakan kommer från Kakboken utan ägg och mjölk, på vars facebook-sida man kan hitta mängder med olika smarriga recept.
Jag bakade Banankaka med kanel och valnötter, perfekt om man har lite väl övermogna bananer hemma och har förätit sig på nicecream. För mig gick det åt två medelstora bananer till kakan, som blev lagom söt, och inte så kväljande bananig som kakor med banan ibland kan bli, rekommenderas!

Mina tre veckor av tjänstledighet har flutit förbi så oerhört snabbt, nu är de redan över och imorgon börjar jag på mitt nya sommarjobb. Jag ska spendera de kommande tre månaderna med att framförallt rensa ogräs och klippa gräs på kyrkogårdsförvaltningen här i Göteborg, och det känns så himla bra, om jag får säga det själv.

Vila i den trygghet som skapar världen

Livet fortsätter kaosartat. Mindre än två veckor kvar på masteruppsatsen. Panik!!! Kommer nog inte bli klar!

Men så backar jag en stund och tänker på när jag förra helgen var i Berlin och tog en morgonpromenad i en vårexploderande park, satt på en mur och bara lyssnade på fåglarna. Och sen tänker jag att allt ordnar sig.

Framtidshopp

Så vad händer nu?
Vad gör jag om dagarna, har jag uppsägningstid kvar på  min arbetsplats?
Vad ska jag göra sen?

Då min tidigare anställningsform var en sex månader lång provanställning, som i juli hade övergått i en tillsvidareanställning, så hade jag bara en månads uppsägningstid.
När jag sa upp mig så försökte jag förhandla fram att få gå efter april, men jag fick nej på det. Det har dock blivit alltmer tydligt för alla på jobbet hur dåligt jag har mått, och fortfarande till viss del mår, och i förra veckan ringde min teamledare upp mig och erbjöd mig att sluta direkt.
Jag tackade ja, vilket innebär att jag har kvar min anställning i två veckor till, men istället för att jobba är jag tjänstledig tiden ut.

Jag har sökt ett kandidatprogram på universitetet till hösten, men eftersom att jag inte tog några poäng alls mitt senaste år där så måste jag nu tenta av 15 hp om jag vill kunna få csn-bidrag till hösten.
Det är nu tre år sedan jag sist pluggade, och jag har glömt bort i stort sett allt.

Av de tre kurser jag måste ta poäng i så är en av dem nedlagd, de två återstående kurserna är metod och examensarbete i humanekologi.
Då jag inte har någon större lust att skriva kandidatuppsats så är det metodkursen som jag nu ska försöka tenta av.
Jag trodde att det rörde sig om en tenta, men ack så fel jag hade. Den salstenta som jag kuggade två gånger för tre år sedan är nu en hemtenta med tillhörande muntlig examination, då den här kursen redan har gått för terminen så kommer jag få skriva en extra uppgift utöver grundtentan.
När allt detta är klart kommer jag ha tre veckor på mig att skriva klart ett pm för en uppsats som aldrig kommer att skrivas.

Innan jag fick hemtentorna skickade till mig hade jag ett par dagars fantastisk ledighet då jag stickade sockar och sträck-tittade på Shetland.
Ett par gånger om året brukar jag glida in i en period då jag tittar på alla avsnitt jag kan hitta av olika brittiska kriminalserier. Tidigare har jag tittat på Grantchester, Endeavour, Miss Marple och Foyle's War. En annan brittisk serie som sedan femton år tillbaka har en speciell plats i mitt hjärta är Heartbeat, speciellt de första fem säsongerna. Det var min mormor som introducerade mig för den när jag var runt 11-12 år gammal, ungefär samtidigt som hon lärde mig att sticka. Kanske är det därför som jag, som egentligen inte är överförtjust i deckare, ändå gillar att snöa in mig i en serie och sitta och sticka till den?

Prioriteringar

Likt Josephine har inte heller jag gett ifrån mig speciellt många livstecken på sista tiden. I januari började jag på ett nytt jobb, och bytte då kundsupport ansikte mot ansikte inom kollektivtrafiken till kundsupport över telefon för ett av de största elektronikföretagen.
Jag hoppades och ville tro att den här förändringen skulle leda till att jag mådde bättre. Jag skulle inte längre jobba natt eller helg, jag skulle inte längre behöva handskas med bombhot, bortsprungna barn eller tafsande män. Det kunde enbart bli bättre tänkte jag.

Men istället för att må bättre började jag må allt sämre, jag som varit ångestfri en lång period började få ångestattacker igen, jag fick halsbränna på en daglig basis och migränanfall flera gånger i veckan. Till slut gick det inte längre, och för två veckor sedan sa jag upp mig.

Att säga upp mig från det jobb som fick mig att må kasst kan ha varit ett av de bästa besluten jag någonsin har fattat. Efter att ha kämpat på i tre och ett halvt år på min förra arbetsplats, trots att jag uppenbart mådde dåligt där, är såhär i efterhand smått ofattbart. Men samtidigt inte speciellt konstigt, jag är nämligen väldigt bra på att inte prioritera mig själv, mitt eget mående har hela tiden fått komma i andra hand efter min rädsla för att stå utan pengar och hem, efter min stolthet som inte vill behöva be mina föräldrar om ytterligare ett lån.

Om mindre än två månader fyller jag tjugosju år, och det låter i mina öron så ofattbart gammalt, det låter som en ålder där man har koll på livet; fast jobb, fast boende, färdigutbildad. Jag har inget av det, men för första gången på länge känner jag mig tillfreds, tillfreds med att för en gångs skull ha prioriterat mig själv, och ha satt mitt eget mående i första hand.

Livstecken

Mars-april blev visst en dålig bloggtid för mig men ibland kan det vara ett gott tecken; det händer för mycket i livet för att hinna dokumentera det. Det här med att jobba 80 procent och skriva masteruppsats på 100 procent samtidigt är inte alltid det lättaste - särskilt inte för någon med så stort behov av apatisk tid framför serier som jag - men jag börjar se slutet och ljuset.

Lite tid har jag ändå haft åt att drömma om vandring och titta på nya favvoserier. Jag fastade till slut i Game of Thrones och kollar på Gympaläraren, Full Patte och Gift vid första ögonkastet på SVTPlay. Om bara två veckor återvänder jag till Göteborg!

Lördagstips

Den här lördagen började jag med en stor skål alprokvarg med ekologiska jordgubbar och agavesirap som pepp inför det som komma skulle.

Idag har jag och tiotusen andra personer som hoppas komma in på en universitets eller högskoleutbildning till hösten skrivit högskoleprovet. Jag har skrivit det tre gånger tidigare, senast 2009, och det var rätt mycket som hade ändrats.
De har lagt till två nya matteprov, och strukturerat om innehållet så att man skriver två verbala prov med engelsk och svensk läs- och ordförståelse, och två kvantitativa prov med fyra olika typer av matematiska problem. Däremot har de kvar ett femte prov som är ett utprövningsprov över nya provfrågor, ett prov som man inte vet vilket det är på förhand, och som heller inte räknas in i den slutgiltiga poängen. Vilket, kan kännas lite, surt.
Förhoppningsvis gick det bra, men resultatet får vi veta först andra veckan i maj.

I övrigt har jag hängt upp nya 70-tals gardiner i vardagsrummet och spunnit garn till tonerna av Phil Ochs samtidigt som Markus ritar på en satirteckning vars innehåll jag lovat att inte avslöja, men fint blir det.

Idag är 40-årsdagen av Phil Ochs död, Phil Ochs var en fantastiskt begåvad politisk singer songwriter och aktivist, som tyvärr dog alltför tidigt. På väggen i vårt vardagsrum hänger ett foto på honom tillsammans med Bob Dylan, även om den senare är den man oftast kommer att tänka på när det gäller amerikanska protestsångare under 1960-talet så är många av Phil Ochs låtar ytterst aktuella än idag. Två av mina favoriter är Santo Domingo och The Men Behind The Guns:

Dagens musiktips till alla som gillar politisk musik, till alla som gillar någon annan form av musik, och till alla där ute som egentligen inte gillar musik. Lyssna, bara gör't.

Konsten att koka kaffe

Efter att i flera års tid ha varit på jakt efter en kaffe-petter har jag äntligen hittat en, via instagramkontot @virensar och i söndags passade vi på att inviga den.
I min första lägenhet som jag delade med en kompis hade vi fått låna hennes mammas urfina kaffe-petter, den är återlämnad till sin ägare sedan länge nu, men jag har saknat den ända sedan dess. 
Nu är det ju till hösten sex år sedan jag delade lägenhet med min vän, och jag har inte gjort kok-kaffe på rätt många år så jag måste erkänna att jag har tappat stinget.
Men nästa söndag tänkte jag försöka igen, kanske kan jag gå en snabbkurs i hur man kokar smakrikt kok-kaffe hos min väns mamma?

Markus och katterna passade på att njuta i det omväxlande solskenet. 

Till kaffet åt vi en sockerkaka med smak av fläderblom, tyvärr så blir mina sockerkakor inte längre lika höga sedan jag slutade baka med ägg, men smaken var det inget fel på.
Jag tänker att den här smaksättningen egentligen går att variera i oändlighet, svartvinbärssockerkaka, ja tack.

Bakslag och bladlöss

När vi kom hem ifrån påskfirandet i Falkenberg fick jag plötsligt för mig att ta en närmre titt på bladen på den hawaiipalm som stod i vardagsrummet. Var inte bladen lite konstigt fläckiga, nästan nersmutsade av jord?
Tyvärr var det inte jord på bladen, de små svarta fläckarna visade sig vara en koloni med bladlöss, ca 1 mm x 3 mm stora.

Efter ett visst mått av panik då den stackars palmen dessvärre åkte i soporna började jag att inventera mina krukväxter.  Då jag har ca 30-40 krukväxter, exkluderat mina skott, så var det med en allt större uppgivenhet och gråt i halsen som jag insåg att kolonierna av de små svarta bladlössen fanns i varje rum i lägenheten.
Efter hyperventilering med tillhörande gråt ringde jag till min mamma som uppmanade mig att spraya växterna med en blandning av vatten, såpa och ättika, samt att skölja av bladen.
Efter att ha lyssnat på hennes föga uppmuntrande historia om hur hon en gång fick sköldlöss på alla växterna i köket och fick slänga hela bunten skred jag till verket.

Efter att ha haft en veritabel djungel v sanerade växter i köket i en vecka är överlevarna numera utplacerade på sina egna platser igen. Mina nio små tomatskott, fyra chiliskott och fyra gurkskott överlevde inte ohyrsplågan med tillhörande sanering.
Så nu sitter jag här, med ett ensamt överlevande skrangligt och ledset tomatskott och ett något mindre ledset chiliskott. Vad gör jag nu? Jag har varken chili-, eller gurkfrön kvar, och om jag sår tomater nu så kommer de ligga en månad efter där de borde vara.

En sak är säker, jag avskyr bladlöss, redan innan jag började odla fann jag ett enormt obehag i de klasar, bokstavligt talat, som brukade festa på mina föräldrars fläderblomsbuskar varje sommar.
Och jag avskyr dem desto mer just nu.

Siri och filtmakeriet

I förra veckan lossnade fästet mellan vajern och stickan på den rundsticka jag stickar min Pop Spots med, trots idogt tejpande håller den inte ihop och maskorna ramlar av (duh) när den hela tiden lossnar. Det hela slutade med att jag repade upp spetskanten och satte resten av maskorna på en annan rundsticka fram tills dess att jag får tillfälle till att köpa en ny vajer.

Detta har dock gynnat mina andra något missgynnade projekt, och jag har plockat upp Sirikoftan igen. Jag är nu framme vid avdelningen för ärmarna, och än så länge ser det bra ut.

För två veckor sedan köpte jag in lite mer av det garn som jag virkar en filt av. Jag har tidigare virkat tre mormorsrutefiltar i olika stil, och det här garnet var på väg att bli en fjärde när jag hittade mönstret Sunny Spread och genast kände att garnet hade ett annat öde. Tänk er att rutorna runt rundlarna kommer gå i en ljust ljusgrå eller beige nyans. Jag är långt ifrån färdig med mängden rundlar som kommer krävas, men det är skönt att ha ett litet virkprojekt vid sidan av, och filtar kan man ju aldrig ha för många av. Även om nästa filt troligtvis kommer bli av den stickade sorten.

En Göteborgsgrå helg

Det har varit en ovanligt grå helg med tanke på att den här veckan annars har varit den första där man verkligen har kunnat känna att våren är på väg. Katterna som har njutit av solskenet på  balkongen den här veckan har vägrat gå ut. Jag klandrar dem inte.

En vecka efter den första sådden har faktiskt alla frön börjat ta sig upp. Gurkskotten har jag planterat om idag, men det råder stor brist på krukor i lämplig storlek, och numera är det också brist på jord. Som tur är behöver tomatskotten inte planteras om riktigt än, och chilin kom upp först i förrgår och är än så länge ett litet miniskott.

Den här helgen har varit lugn, och jag har spenderat den med att dricka kaffe, läsa, spinna garn, dricka ännu mer kaffe, sticka och baka. En perfekt helg i mina ögon. Till nästa helg hoppas jag på vårsol, fågelkvitter och skogspromenader.

Spinning Jennie

Fick Jennie att visa mig hur hon spinner sitt garn. Måste kanske skaffa en egen snart för det ser så roligt ut.

På garnfronten en del nytt

För ett par år sedan gick jag en keramikkurs varje fredag, varje vecka hade någon med sig fika, och vid ett tillfälle hade en av kursdeltagarna med sig plommonsylt och kex. Jag hade aldrig ätit plommonsylt tidigare och blev smått överförtjust, nästan som besatt. För varje matbutik jag gick in i granskade jag noggrant sylthyllan i min jakt på plommonsylt. Jag har fortfarande inte hittat en enda butik i Göteborg som säljer plommonsylt. Som tur är så är plommonsylt löjligt enkelt att göra själv.

Till en rätt stor burk plommonsylt gick det åt tio mogna blåröda plommon, ett par teskedar vaniljsocker och ca 3dl syltsocker, jag är osäker på den exakta mängden då jag helt sonika hällde i det som fanns kvar efter mitt senaste syltkok.
Börja med att kärna ur och skala plommon, skär dem sedan i småbitar.
Lägg dem i en kastrull tillsammans med syltsockret och vaniljsockret och låt alltihop koka upp under omrörning. Låt koka ett par minuter tills fruktbitarna har lösts upp. Ta av från värmen och skumma av noggrant. Glöm inte bort att sterilisera syltburken, jag lät min burk stå i ugnen i tio minuter på 100 grader.

Ett smart sätt att ta tillvara på restprodukter som annars bara skulle slängts bort, eller i bästa fall blivit kompost är att färga med dem. I det här fallet använde jag mig av plommonskalen från tio plommon. Garnet hade jag betat med vinäger innan då jag hade läst i en av mina böcker om växtfärgning att det skulle förstärka den röda färgen.

Färgen fick inte riktigt det djup jag hade hoppats på, och blev aningen blaskig så jag hällde upp garnet och det av färgbadet som fick plats i en stor glasburk. För att tillsätta lite extra färg hällde jag i ca 2 matskedar mald gurkmeja.

Efter en vecka i vårt köksfönster var det dags för garnet att komma upp ur sitt bad, jag sköljde ur det och hängde upp det på tork.  Resultatet blev kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på, men jag har ändå lärt mig att färgen inte blir bra om jag försöker färga 100 g ljusgrått garn med tio plommonskal.

 Spinningen går det bättre för, och jag har precis spunnit klart den sista halvan av det som ingick i ett prova på paket jag beställde. Det gråa nystanet är mitt första handspunna garn, och det vita nystanet är mitt andra handspunna garn. Det vita är betydligt tunnare och jämnare än det gråa, och min nästa utmaning blir att spinna så jämnt som möjligt, så att jag kan få en så jämn slutprodukt som möjligt.
Bägge mina två första nystan är på ca 50 g vardera, och jag har haft svårt att bestämma mig för vad jag ska göra med dem tills jag såg ett par superfina virkade korgar på Pinterest härom dan där de har använt ett tjockt garn för basen, och ett tunnare för kanterna. Jag tror det kan bli bra.

Söndagsstillhet

Igår sådde jag årets första frön, och nu väntar gurka, tomat och chili på att växa upp ur jorden. Jag har jobbat extra långa dagar på jobbet den här veckan för att kompensera då jag jobbade lördag, och jag har varit lite stressad över att inte hinna så mina frön i tid, men nu känns det som om en tyngd har lyft från mitt bröst.
Odlingen är ju något som jag gör för att jag dels tycker att det är roligt, och dels för att jag bär på en dröm om att en dag vara självhushållande, och att lära mig vad som bör sås när är ju en del av det. Med det sagt känns det ändå rätt dumt att stressa upp sig över ett par frön som ska sås.

Idag har vädret ignorerat min vårlängtan, och det har istället fallit ett mestadels snöblandat regn hela dagen. Som kompensation för det högst bristfälliga vädret bestämde jag mig för att baka en kaka, eftersom att vi hade betydligt mindre mjöl hemma än vad jag trodde drygade jag ut med grahamsmjöl, vilket visade sig resultera i en oväntat god och saftig kaka.
Perfekt till dagens filmtittande med tillhörande stickning. Min Pop Spots sjal är snart klar och jag håller som bäst på att räkna ut hur många maskor jag behöver för att sticka den spetskant jag tänkt byta ut originalet mot.

Sockerkakan baserade jag på grundreceptet från boken Sockerkakor av Mia Öhrn och Claes Karlsson, med mina modifieringar blev receptet följande;

75 g mjölkfritt margarin
2 dl dinkelmjöl
1 dl grahamsmjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
9 msk aquafaba (kikärtsspad)
2 dl strösocker
1,5 dl sojamjölk
100 g mörk choklad
Mjölkfritt margarin + ströbröd till formen

Börja med att smälta margarinet, vispa aquafaba och socker tills det blir vitt och pösigt. Blanda ihop alla torra ingredienser, vispa ner dem tillsammans med mjölblandningen, margarinet och aquafaba/sockerblandningen till en slät smet. Hacka chokladen i bitar och vänd ner dem i smeten. Grädda på nedersta falsen på 175 grader i ca 40 minuter. Stjälp upp kakan på en tallrik, låt svalna en stund innan du lossar på formen.
Avnjutes gärna ihop med en kopp kaffe med en skvätt av Oatlys iKaffe i.