2016 och vidare

Det här året. Jag har haft det så oförskämt bra.

Mitt lilla liv har stått i kontrast till omvärldens kaos genom att erbjuda trygghet, kärlek och frid. Jag har fått flytta hem till staden och mannen jag älskar efter äventyren i Stockholm. Tillbaka igen nära familjen, nära vännerna, nära havet.

Sommaren var otrolig. Minnena från Grekland och Näsets klippor håller mig varm i vinter. Kungsleden gav mersmak, oväntade möten och många skratt. Och sedan blev min uppsats klar och jag fick äntligen ut min examen.

De arbetslösa månaderna under hösten var visserligen tunga ibland, men jag hade mina vänner som stärkte och peppade. Till slut kunde jag landa i ett stabilt och meningsfullt jobb som ger möjlighet att planera livet.

Jag har känt och känner sån jäkla tacksamhet det senaste. Kanske har jag ändrat inställning lite och det kan jag delvis ha yogan att tacka för. Istället för att se livet som en ständig strävan till något bättre, något större - som en väntan på något som kommer hända i framtiden - har jag försökt börja landa i stunderna som är här och nu. Jag hoppas att 2017 fortsätter på samma spår. Jag hoppas att min familj och mina vänner får må bra, att jag får testa ost-fondue, att jag får se norrsken, att jag blir stärkt i kropp och själ och kan möta världen med öppna ögon och armar.

Ofta känns framtiden mörk. Man kan inte sova en natt och läser om krigen, de smältande isarna och plasthaven. Men om det här året har visat på någonting så är det att just nu är tiden för förändring, nu är vi många som är redo för något annat. Visst måste vi tro på den här världen, det här livet? Det är ju det enda vi har.

Foton från Amundön i december.

Vila i den trygghet som skapar världen

Livet fortsätter kaosartat. Mindre än två veckor kvar på masteruppsatsen. Panik!!! Kommer nog inte bli klar!

Men så backar jag en stund och tänker på när jag förra helgen var i Berlin och tog en morgonpromenad i en vårexploderande park, satt på en mur och bara lyssnade på fåglarna. Och sen tänker jag att allt ordnar sig.

Med öppna ögon låt oss se livets rikedom

Jag längtar också efter vår och ljus! Just nu finns det alldeles för mycket att göra och för lite energi för att göra det. Idag lös solen nästan hela vägen fram till min kontorsplats på jobbet. Snart så.

Sinnesro och tacksamhet

2015 är över, sedan ett par veckor tillbaka, och jag har försökt sammanfatta det sedan dess. 2015 var inget superår för min del, de senaste åren har faktiskt inte varit så super något av dem, och 2015 var inget undantag.

Jag ville sammanfatta mina guldstunder precis som Josephine har gjort här nedan, men jag kan inte, det blir bara blankt i mitt huvud. Inte så att allting har varit skit, för det har det inte, men jag har nog inte trivts så bra med mig själv tror jag.

Förra året blev de flesta av mina vänner klara med sina respektive kandidatexamen, och även om jag naturligtvis är väldigt glad å deras vägnar så känner jag mig ännu mer som ett misslyckande.
Jag skulle ha varit klar för tre år sedan, men jag klarade inte av det, och jag har nog känt mig rätt så vilsen sedan dess. Efter mycket rannsakande så tror jag att jag vet vad jag vill göra, och förhoppningsvis kommer jag ha ork till att börja plugga någonting nytt.
Jag vill, och tror att det kommer bli bra.

Nån gång i november-december bestämde jag mig för att under det nya året mer aktivt söka nya jobb, och att sedan säga upp mig. Men nu verkar allting redan ha löst sig, i slutet av december fick jag ett nytt jobb som än så länge två veckor in i anställningen känns bra, och jag känner mig tacksam mot livet.

Ungefär samtidigt som jag började känna mig väldigt färdig med mitt gamla jobb så läste jag om konceptet One Little Word på Sandra Hjorts blogg Atilio. Det ord som direkt poppade upp i mitt huvud samtidigt som jag läste var sinnesro, något som jag verkligen behöver mer av.
Sinnesro även när spenaten dör, sinnesro även när jag stickat fel och måste repa upp, sinnesro trots att jag bränt vid maten för tredje gången den här veckan, och sinnesro även om jag inte kommer in på drömutbildningen, jobbet går åt skogen, eller om vi inte hittar någon ny bostad när vårt andrahandskontrakt går ut.
Det löser sig alltid, det blir inte bättre bara för att jag stressar upp mig, det enda som händer är att jag mår dåligt. Sinnesro kommer nog bli bra för mig.

Att vara sin egen största kritiker

I veckan gjorde jag något som jag gått och våndats för sedan juni. Jag talade på en konferens om en uppsats jag har skrivit, inför ett gäng med forskare och praktiker som kan så oändligt mycket mer än mig. Stressen var enorm, ångesten var olidlig. Det var något av det värsta jag har gjort på länge.

Men tänk - jag överlevde. Trots att jag inte var nöjd med uppsatsen, trots att jag kom av mig mitt i föredraget, trots att strukturen på min presentation inte var optimal. Jag klarade något oöverstigligt och ändå är det inte förrän nu jag kan känna mig lite nöjd över det. I flera dagar har jag gått och haft ångest över vad de som var där tyckte om mig! Vissa sa till mig efteråt att det var bra och jag fick till och med ett erbjudande om att föreläsa mot betalning på en kommunal förvaltning. Ändå är det så svårt att få min hjärna att förstå att jag behöver inte skämmas, jag behöver inte vara perfekt, jag behöver inte bry mig så jävla mycket om vad alla andra tycker. Jag tror att det beror på att jag tänker att om jag identifierar alla mina fel själv, och utvecklar en god självinsikt, så kommer jag vara beredd om andra kritiserar mig. Att vara sin egen största kritiker är nog en förvarsmekanism som borde läggas på hyllan, i alla fall om man ska orka ta sig för något av värde här i livet.

Det är faktiskt helt fantastiskt hur mycket av min tankekraft som spenderas på att oroa mig för saker och ibland är det faktiskt bäst att bara må bra, om man nu kan välja.