Husdrömmar

I somras var jag och sambon riktigt nära ett husköp. Riktigt nära. Alltså har-lagt-högsta-budet-och-ska-skriva-kontrakt-nästa-dag-nära. Men vi drog oss ur och det var nog tur.

Det är nästan som en grundlag att man ska expandera sin konsumtion när man expanderar sin plånbok. Sedan ett år tillbaka är vi ju DINK:s här hemma, dvs. Double Income - No Kids. Och nu är det som att världen skriker åt oss att flytta från vår billiga hyresrätt, börja lyxa till det, skaffa barn och semestra långt bort. 

Jag har haft två "kvalificerade" jobb i mitt liv - som passar med det jag utbildat mig till - det jag har nu och ett på myndighet i Stockholm. På bägge dessa jobb har bostadsmarknaden varit ett oerhört populärt samtalsämne. I Stockholm var det naturligtvis mer extremt, där var det som att allas humör fluktuerade i takt med låneräntor och prisökningar. Fikasnacket kunde handla om kostnaden för att lägga in grön marmor som hallgolv. 

Ett husköp är på något sätt den ultimata konsumtionen. Vad skulle kunna säga mer om oss än var vi bor? Det är den ultimata identitetsmarkören med alla möjligheter till att anpassa arkitektur, inredning och utemiljö efter vilka vi är. Primärt måste man såklart välja rätt område och där finns det mycket att tänka på. Inkomst, livslängd, politiska åsikter, ålderssammansättning, skolor etc. skiljer ju sig oerhört mycket mellan olika stadsdelar tack vare en obönhörlig segregationspolitik. För en som jag som säkert aspirerar på att tillhöra någon slags intellektuell medelklass blir det inte så lätt som att välja det finaste område som jag har råd med. Nej, det får gärna vara ett område som fortfarande är lite rufft, multi-kulti och arbetarklassigt. Men gärna up-and-coming så att det finns lite krogar och spännande restauranger att hänga på, kanske en välsorterad second-hand-butik, gott om vegetariska substitut i affären. När jag har flyttat dit kan jag spendera mina dagar med att sitta på en uteservering med en IPA i handen och klaga över hur gentrifierat allt håller på att bli.

Fast nu bor jag ju redan i ett sådant område och har tröttnat på IPA. Har tröttnat på stan över huvud taget. Tittar på alldeles för många norska friluftsprogram med människor som lever nära och i naturen. Drömmer om en liten stuga i en skogsglänta med solpaneler och järnvitriolbehandlad fasad. Mitt i dessa drömmar försöker jag minnas att ägandet inte är ett självändamål, att den som är satt i skuld inte är fri och att det inte finns något som hindrar mig att komma ut i skogen ändå. Vägen behöver inte gå via konsumtion.

En påskvecka senare

(En gif på katterna, enbart för att de är så förbaskat söta!)

Jag har haft fullt upp i skolan den senaste veckan då jag har haft växthusjour. Detta fantastiska koncept innebär att jag och en av mina kursare har haft ansvaret för sådder och uppskolade plantor. Att se till att de inte torkar ut, inte blir lusangripna etc. Det har varit kul, men tärande.

När jag inte har sett efter våra växthus har jag stickat på ett par sockar efter mönstret Fine and Dandy socks. Jag har repat upp ett flertal gånger, men har nu precis stickat klart hälen på socka ett, så nu tänker jag inte repa upp något mer (peppar, peppar). Jag har känt det som att jag har tappat min stickningsmojo det senaste, jag stickar men repar upp ca allt jag gör. Det hade varit trevligt om jag gjorde klart någonting för ovanlighetens skull.

Till mitt stickande har jag tittat på The Untold History of the United States som på UR har fått den något missvisande titeln USA enligt Oliver Stone. Väldigt intressant serie som går igenom landets historia från andra världskriget och fram till idag genom att fokusera på de olika presidenterna och den politik de förde.

Jag har också tittat på That Sugar Film eller Sockerfilmen som den kort och gott kallas på SVT. Filmen följer en australiensisk man som efter att ha ätit i stort sett sockerfritt börjar äta vanlig "hälsosam" mat igen. Hans mål är att äta den genomsnittliga mängden socker per dag för hans socialgrupp (vit man i 30-årsåldern: 40 tsk socker/dag) utan att äta choklad, godis, glass etc.
För mig som ändå är sötsugen större delen av tiden blev filmen lite av en ögonöppnare och en nyfunnen inspiration i att försöka äta hälsosammare. Jag har både diabetes typ 2 och tarmcancer nära i min släkt och jag vill liksom inte drabbas av dem. Att äta hälsosammare (och regelbundet) samt motionera mera är mål som jag har men som jag ständigt åsidosätter, de blir jämt nedprioriterade framför andra saker jag vill göra. Och det är så himla, himla dumt, av mig, i min situation. Jag vet att jag mår bättre om jag sover mellan kl.23-06, och jag vet att jag mår bättre om jag gör yoga på daglig basis, och jag vet att jag behöver äta regelbundet för att undvika migrän.

För min del bottnar många av mina tankar kring ett hälsosammare liv runt viljan att skingra den hjärndimma jag befunnit mig i under stora delar av de senaste sju åren. Det känns som att jag stretar på i riktigt trögflytande sirap ibland, och jag vill inte må så här längre. En förändring behövs, och jag jobbar på den, även om jag ibland (alltför ofta) tappar både motivationen och hoppet om att jag ska hitta tillbaka till hur jag mådde innan jag började må så himla dåligt.

Livet under blogguppehållet

Jag råkade visst ta ett ovanligt långt blogguppehåll, tursamt nog är vi två som skriver den här bloggen. Alltid bra när en av oss kan hålla ställningarna när den andra har nån slags uppehåll.

Sedan jag skrev sist har februari hunnit övergå i mars, och snart i april. Ljuset och värmen har börjat återvända, och vi har påbörjat vår första odlingskurs av tre. Jag spenderar majoriteten av mina dagar med att hänga i växthus, så små frön och njuta av förmiddagskaffe i solen på trädgårdsmästeriets läsida. Vi håller också på att lära oss beskärning, vilket är lite trixigt men samtidigt så himla roligt!

Vi är några studenter som har fått arrendera lite mark av kommunen, mark som ska bli ett kolonilottsområde. I helgen tog vi de första spadtagen, och vi blev klara med grävandet av odlingsbäddarna och gångarna runt omkring. Till sommaren kommer det förhoppningsvis bli till ett litet grönt paradis.
Jag har sambeställt fröer med en kursare, och snart är det dags att förkultivera dem! Nu har de dock ännu inte anlänt, och jag är lite, lite stressad över tomatsådd osv. Jag ska också måla upp en skiftesplan för min odlingslott, och köpa sättpotatis. Behöver jag ens nämna att jag är exalterad?

Januarigrått

Januari är inte min bästa månad. Vädret är som allra gråast samtidigt som jag saknar solen allra mest. Jag känner mig slö och seg och trött, oavsett hur mycket jag än sover är jag fortfarande precis lika trött.

Men så igår, ett par timmar mitt på dagen så hade vi solsken, och då kändes allting mycket lättare. Stickningen flöt på, katterna njöt av solskenet på balkongen och jag kände mig lite lite gladare.

Jag befinner mig annars i lite utav en stick-svacka, jag blir missnöjd med allting jag stickar på, och repar upp minst ett projekt i veckan.

Idag är det precis lika jämngrått och bistert som det har varit de senaste veckorna, men jag vet att det kommer lätta snart.

En tisdagsmorgon + loppisfynd

Vi har precis påbörjat en ny kurs som heter Bebyggelse- och trädgårdshistoria, vi har än så länge haft en föreläsning specifik för trädgård, men kursen verkar spännande och jag tror att den kan bli givande. En fråga vi fått fundera på är "Vad är trädgård?" en fråga som kanske känns enkel nog, men när en väl börjar fundera lite så visar den sig inte vara fullt så enkel trots allt. 

Då vi just nu inte har så mycket föreläsningar så passade jag på att ta sovmorgon i tisdags, och åt således frukost med de här två fina ↑ Jag kände mig evigt tacksam till söndagens Jennie som inte bara hennade håret, utan också bakade bröd och kolakakor med tranbär i efter detta recept. Jag gillar verkligen när ett recept är såpass lättveganiserat som detta, det är bara att byta ut smöret mot mjölkfritt margarain, superlätt! Och gott! 

En av fördelarna med att bo i en liten ministad är att deras second hand affärer, eller loppisar som vi av oförklarlig anledning kallar dem,  har superrimliga och billiga priser. Förra veckan köpte jag således två engelska kaffekoppar med fat, arton kattögeknappar (som egentligen är vitgula i färgen) och en liten tesked för en ynka tjuga. 

Den första dagen på det nya året

Vi firade in det nya året hemma i Mariestad med finbesök av Markus syster, och för precis en vecka sedan, på nyårsdagen, tog vi en promenad ner till sjön. Trots att vi har bott här sedan oktober hade jag inte satt min fot vid sjöstranden, så det kändes som att det var på tiden.

Det var bitande kallt i vinden så fort en stod stilla, och enligt uppgift från min kära svägerska såg jag ut som Snusmumriken, jag tycker kanske inte att likheten är slående, men tar tacksamt emot komplimangen.

Jag hade stickat ett par Nalu Mitts i julklapp till Malin, som min svägerska heter, och som tur var för mig gick hon med på att fotografera dem i iskylan. Jag stickade dem med rauma finullgarn i färgen lys grå på stickor 3,5 mm, och mönstret finns att hämta här på Ravelry. 

Apropå mönster så satte jag mig igår och renskrev mönstret till mina Walnut Wristlets så utifall att någon därute skulle vilja sticka ett par egna så är det bara att ladda ner mönstret gratis från Ravelry här.

Det år som har passerat

Såhär när året närmar sig sitt slut så är det ju väldigt trevligt att kanske utvärdera lite grann, Underbaraclara har en så himla bra årssammanfattning att jag prompt snor hennes lista rakt av:

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Åkte till Afrika, blev kompis med min menskopp (mer om detta kommer i ett senare separat inlägg pga. älskar min menskopp!), drog ut min ena visdomstand, bodde i en annan stad än Göteborg.

Genomdrev du någon stor förändring? Bytte jobb två gånger, flyttade till Mariestad och började plugga till trädgårdsmästare.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? En av mina kursare fick sitt första barn, annars nej tror jag?

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? Kommer inte på något speciellt datum, är överlag dålig på att minnas specifika datum då olika händelser har skett. Så nej, min kära SO-lärare i åttonde klass, jag minns inte vilket datum det var, eller vad jag gjorde den dagen jag bröt handleden, din teori om att en alltid minns exakt vad som hänt en sådan dag är nu falsifierad.

Dog någon som stod dig nära? Min mosters man.

Vilka länder besökte du? Gambia och Senegal. 

Bästa köpet? Eftersom att jag har levt utan någon formell inkomst sedan studiestarten (får inget studiemedel pga. tidigare oavslutade studier) har jag inte kunnat köpa saker, dock har jag ”indirekt köpt” (läs fått i födelsedagspresent) ett par nya glasögon i rätt styrka och med bättre bågar, så oerhört värt att kunna se min omgivning även när jag inte har haft råd med kontaktlinser.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att kunna säga upp mig från en arbetsplats jag vantrivdes på för att sedan börja på en ny jag älskade. Att jag kom in på trådgårdsmästarutbildningen. Att Markus och katterna (och jag själv då också) har mått bra.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Ehum.. Studiemedel? Att gå från en stadig månadslön till cero dinero är mer påfrestande än vad jag kanske velat erkänna för mig själv.

Vad önskar du att du gjort mer? Varit ute i naturen och mer närvarande i nuet. 

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig.

Favoritprogram på TV? The Night Of var ohemult bra, Resten av Sverige så himla intressant och viktig, Trädgårdstider har jag precis upptäckt och jag älskar den, så tacksam till den som tipsade mig om den.

Bästa boken du läste i år? Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Läs den! Läs den!

Största musikaliska upptäckten?  Att jag helt har tappat mitt ständiga sökande efter ny spännande musik. Jag har gått från att ständigt sätta ihop nya spellistor och leta efter rätt låtar till att knappt lyssna på musik alls. Det enda tillfället jag har lyssnat har varit när vi trimmade (gräs) på jobbet.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Att jag sa upp mig från ett jag vantrivdes på, avslutade en gammal timanställning och hade mitt första jobb i min blivande bransch.

Största framgång på det privata planet? Att jag vågade bryta upp från invanda hjulspår och söka till min drömutbildning.

Största misstaget? Att jag började jobba på mitt supportjobb vars stress gav mig mängder med migränanfall och en konstant halsbränna som fortfarande kommer tillbaka då och då, flera månader senare.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Första halvan ledsnare, andra halvan gladare.

Vad spenderade du mest pengar på? Om vi bortser från livsnödvändigheter som mat och busskort? Garn (vilket i min värld i och för sig är en livsnödvändighet).

Något du önskade dig och fick? Bättre psykiskt mående.

Något du önskade dig och inte fick? Att kunna springa utan att få benhinneinflammation. Kan seriöst inte ens springa till vagnen utan att ha asont i flera dagar därefter. Om någon vet en lösning så tages den tacksamt emot. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Fick frukost på sängen då jag hade tagit ledigt från jobbet, tror att jag spenderade resten av dagen med Markus och katterna.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om vi hade löst alla klimatproblem, och om amerikanerna inte hade valt en ny president som anser att klimatproblemen inte existerar, som istället utser Exxon Mobiles VD till utrikesminister och planerar att dra in alla ekonomiska anslag till Nasas klimatforskning.

Vad fick dig att må bra? Att sitta hemma, med en katt i knät, en kopp kaffe på bordet, Markus vid min sida och en stickning i händerna.

Vem saknade du? Alla vänner i Göteborg.

De bästa nya människorna du träffade? Min nya klass, och så klart alla mina fina arbetskamrater från kyrkogården <3

Mest stolt över? Att jag faktiskt vågade säga upp mig, söka och börja på nya jobb, och framförallt börja på en ny utbildning i en för mig helt okänd stad.

Högsta önskan just nu? Att Trump inte blir president. Att världen samlar sig och inser att vi behöver jobba med klimatproblemen nu, inte om tio år. Att kolet får stanna i marken. Att Dakota Access Pipeline inte blir av. Att Sverige slutar utvisa människor till död och fördärv. Att västvärlden slutar utnyttja globala syd. Osv. Osv.

Helt privat, för min egen del, så hoppas jag att CSN beviljar mig studiestöd för nästa termin, de får hemskt gärna ge mig lite retroaktivt för höstterminen också /mvh lever av världens snällaste sambo och föräldrar.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Förhoppningsvis oroa mig mindre, försöka träna mer yoga, försöka springa, meditera mera, äta bättre och nyttigare mat (jag är en hemskt ohälsosam vegan, jepp, vi finns). Vara gladare och lyckligare. 

Tredje advent och tankar kring livet

Den här helgen har likt så många andra helger gått så himla fort, och som vanligt så vet jag knappt vad jag har spenderat mina 48 lediga timmar med.
Jag vet att jag har stickat färdigt min svägerskas julklapp igår, och idag har jag bakat mjuk pepparkaka och lussebullar med mandelmassa i. Men i övrigt? Jag har inte gjort de skissövningar vi har haft i skolan den här veckan som jag hade tänkt. Jag har inte suttit och titta på resterande avsnitt av John Bergers 'Ways of seeing' som känns som ett lägligt seriesällskap under den färg och form kurs som vi läser just nu.
Tiden snurrar på så himla fort och ibland känns det som att jag mest sitter av den framför otaliga sci-fi serier och youtube podcasts. Men jag stickar i alla fall, det gör jag nästan alltid.

Jag har återupptäckt Wildas blogg REAKTIONISTA som jag brukar ramla in på då och då. Den här helgen är det framförallt hennes inlägg kring att skapa meningsfulla mål som har skapat avtryck i mig och har fått mig att börja fundera kring vem jag vill vara, och vart jag vill vara och röra mig genom livet.
De senaste veckorna har varit fulla av krisartade klassråd, dels då vår utbildning till viss del saknar lärare och ett tydligt fokus på trädgård, som ju är det vi ska studera, och dels då vi har personer i vår klass som inte mår bra i sin nuvarande livssituation.
Det är tungt, och jag har känt mig lite vilsen. Det är ju trädgård och odling som jag vill jobba med, men oron för att min utbildning inte ska ge mig de verktyg jag behöver för att klara av detta har varit väldigt påfrestande. Jag hoppas och tror att det kommer bli bättre till våren när vi ska driva upp våra egna plantor från frö, och sköta om trädgårdslanden.
Vara närmre jorden igen.

En helt vanlig tisdag i november + mjuk pepparkaka

Ungefär såhär såg mitt liv ut för ett par veckor sedan, i början av november när snön föll. Jag stickade på min Rheinlust samtidigt som jag drack kaffe och åt mjuk pepparkaka tillsammans med Markus. Idag, och troligtvis även resten av helgen kommer jag att jobba med en geologitenta som jag är sen med. På måndag börjar vi en ny kurs, och det hade varit så skönt att inte ha en gammal uppgift hängande över en. Men vi är ju trots allt inne i december nu, så förhoppningsvis kan jag få in lite tid till bakning också.

Jag har länge älskat mjuk pepparkaka, och jag har äntligen hittat ett recept som funkar bra, så jag tänkte dela med mig av det. Receptet är baserat på ett recept  från 1960 års utgåva av Bonniers kokbok.

Mjuk Pepparkaka

Ingredienser

6 msk aquafaba (från kikärtor eller stora vita bönor)
2 dl strösocker
75 gram mjölkfritt margarin
1 dl vatten
200 gram (ca 3-4 dl) dinkelmjöl
1,5 tsk bakpulver

Smaktillsats

1 tsk mald ingefära
1 tsk stött kardemumma
2 tsk mald kanel
0,5 tsk stötta nejlikor

Smöra och bröa en avlång brödform, jag brukar använda mannagryn istället för ströbröd. Värm upp ugnen till 175°C.

Vispa aquafaban tills den blir vit, pösig och toppig, ställ åt sidan. Koka upp vattnet och margarinet tillsammans, när margarinet smällt, tillsätt sockret, vispa runt, och tillsätt sedan smaktillsatsen.
Vispa så att det blir väl utblandat. Blanda mjölet med bakpulvret och vispa ner det i smeten. När allt är väl blandat vänds aquafaban ner i smeten försiktigt. Häll ner smeten i formen och grädda i 35 min, eller tills kakan är färdig enligt test med provsticka.

Socktober

Om dagarna den senaste veckan har jag höstgrävt i skolans köksträdgårdsland (vi har en tung lerjord) och om kvällarna har jag stickat sockar. Jag vet inte riktigt varför, men jag har kommit in i ett himla bra stickflow på sista tiden, kanske är det hösten som får mig att sticka snabbare?
Eftersom att vi har varit supereffektiva i vår grävning så har vi haft lektionsfri vecka sedan onsdag eftermiddag, plötsligt har jag massor med extra sticktid som jag just nu ägnar åt min Rheinlust-sjal. Dock är jag inte överförtjust i sjalstickning, och jag längtar redan efter en ny sockstickning.

Hur som helst så har jag stickat klart mitt andra par sockar i sockgarn, mönstret heter Vestigial och är designat av Beata Jezek. Jag har stickat mina med garn från en sockblank, och även om färgerna inte är symmetriska på de båda sockarna så intalar jag mig att det är en del av charmen, och ingenting som jag störs av. Mina Vestigial är stickade på stickor 2,5, och jag valde att göra en kontrasterande tå, häl och resår i vitt Filcolana Arwetta Classic.

Dåliga mobilbilder och trädgårdsmästarstudier

I slutet av augusti började jag studera till trädgårdsmästare i Mariestad. Trots att skolan ligger i Mariestad så är den ändå en del av Göteborgs Universitet, och det är alltså en akademisk hantverkarutbildning som jag läser. På skolan finns utöver min utbildning även en utbildning i bygg med inriktning mot mur eller trä, och en utbildning inom landskapsvård. I år är det enbart programmen inom bygg-trä och trädgårdsodling som har startat (de andra två startar vartannat år).

De första tre oktilerna* av höstterminen läser vi två kurser parallellt; en inom trädgårdsodling och en om hantverkarens dokumentationsmetoder som vi läser tillsammans med byggarna.
På den gemensamma kursen har vi haft en gruppuppgift där vi har dokumenterat tillverkningsprocessen av ett tapp och tapphål.
 På bilden ovan håller jag glatt upp min grupps färdiga tapp och tapphål, som passade ihop utan att vi behövde en massa finlir. Jag har ju framförallt sysslat med mjuk slöjd, i högstadiet när vi var tvungna att välja mellan trä- och textilslöjd så valde jag textilslöjd, så även om det var ovant att arbeta med trä i början så har det varit väldigt kul att arbeta i ett för mig ovant material.

Vi har under den här veckan haft praktiska kurselement, bla. en första introduktion till kompost. Vi har slagit gröngödsling med lie, grävt upp och till viss del skördat det allra sista från köksträdgården. Det enda som finns kvar nu är den monstruöst högvuxna kålen. En av fördelarna med att plugga till trädgårdsmästare är att vi har fått ta av det sista växtmaterialet, och jag har nu en fantastiskt färgglad blombukett på mitt köksbord och en kronärtskocka som väntar på tillagning i mitt kylskåp.

En och en halv dags hårt arbete har lett fram till den ståtliga kompostlimpa som syns på bilden ovan. Efter att inte ha arbetat fysiskt sedan sommarsäsongen tog slut i mitten på augusti så har jag varit rätt så trött när jag kommit hem efter skolan.
Varje dag cyklar jag de ca 2-3 kilometrarna från hemmet till skolan som ligger precis invid Tidan, på ena sidan ligger den ordinarie skolbyggnaden, och på andra sidan ligger trädgårdsmästeriet. Bron över Tidan har en fantastisk utsikt över Vänern, men jag har ännu inte lyckats leta mig ner till sjökanten för att utforska. Jag ser fram emot att packa ryggsäcken med kaffetermosen, lite fika, en stickning och min kamera och bege mig ut på en liten utflykt någon helg snart.

* Läsåret är uppdelat i åtta oktiler (eller åttondelar), varav varje termin innehåller fyra oktiler, egentligen rätt logiskt, men låter kanske lite flummigt utanför det akademiska språket? 

Septembersockar

En av de få fördelarna med att pendla sex timmar om dagen är att en får mycket tid över till stickning. Och som alla som känner mig vet så kan jag inte sluta sticka, jag behöver stickningen för att hålla mig klar i huvudet, för att stressa ner, och för att sysselsätta händerna så att jag kan fokusera på sakerna runt omkring mig. 

Efter att i september ha stickat klart sommarens andra par sockar så lade jag genast upp till ett par nya. Mönstret heter Vestigial, och finns gratis via Ravelry. Jag stickar dem i min allra första sockblank*, och än så länge är jag supernöjd! Dock är detta också mitt tredje försök. 

Det första försöket fick blå resår, men repades upp då garnet var lockigt*, mitt andra försök hann ända fram till hälen (fast i ett annat garn), jag stickade en fleegle's heel och avskydde passformen.
Efter att ha tvättat min sockblank och sträckt ut garnet så att det blev rakt, och efter att ha kommit fram till att vit resår, häl och tå skulle göra sockan mer rättvisa så är jag äntligen på rätt spår!

Sockarna jag stickade färdigt under min pendling heter Earlybird och är ett gratismönster från ett gammalt nummer av Knitty. Jag stickade mina på stickor 2,5 i ett garn från Wollelfe, och jag är så sjukt galet nöjd! Med allt!

Kammebornia har även i år haft en sockutmaning, där deltagarna själva har fått sätta upp sina mål (typiskt bra grej!). Det mål jag satte upp för mig var att sticka klart pappas raggsockar, och att sticka minst ett par sockar till mig själv, i sockgarn, från stashen. Då både mina Earlybirds och Vestigial är stickade i sockgarn från stashen så känner jag mig nöjd.
De senaste åren har jag enbart stickat mina sockar i rent ullgarn, vilket inte alltid håller så bra i mina kängor, men nu börjar jag bygga upp sockar som lämpar sig för kängorna, och jag har många fler planerade, inte minst fina Längtan till Gotland.

Jag har också stickat klart ett par Roma mittens, och har ett par egendesignade halvvantar på nålarna just nu. Jag tror detta kommer bli en fantastiskt fin höst, i stickningens tecken!

* Sockblank är ett slätstickat stycke, med antingen en eller två trådar som löper tillsammans, oftast handfärgade. När man repar upp något som har varit stickat så krullar sig garnet, och då jag stickade ett strukturmönster så blev vissa av maskorna helt kajko. .

En före detta bokmals bekännelser

När jag var liten var jag en riktig bokmal. Jag älskade att läsa, och varje ledig stund ägnades åt att läsa, dag som natt, ute som inne. Min stora bokaptit ledde till att jag snart läste böcker ur mina föräldrars boksamling, Egalias döttrar, Skriet från vildmarken och Cyankalium och champagne avhandlades i rask takt.

Jag fortsatte att läsa böcker genom mina tonår, hade alltid en bok i väskan som jag kunde ta fram när tillfälle bjöds. Hösten 2008 började jag studera på universitetet, att hinna läsa mina älskade böcker stod inte lika högt upp på dagordningen längre, och i takt med att mina studier fortsatte och blev allt svårare så blev också min läsning allt mindre.

Mellan 2010 och 2013 tror jag knappt att jag läste någonting, jag hade svårt att följa med i texten i en vanlig dagstidning, och de alltmer oförståeliga böckerna vi hade i skolan blev till en akademisk tyngd över mitt sinne. Mitt minne slutade fungera som det skulle, och jag var tvungen att lägga in påminnelser i telefonen över allting jag skulle göra och när jag behövde göra dem.

Jag bröt ihop. Hade ångestattacker och långa nattliga telefonsamtal med en nattjobbande vän.
Livet funkade inte som det skulle, och under allt annat en krypande känsla av att jag inte funkade som jag skulle. Jag ville inte mer, den här världen och jag var inte kompatibla längre.

Men så träffade jag Markus, och han gav mig styrka och stöd att söka hjälp, många hysteriska gråtattacker och terapitimmar senare så läste jag ut en bok igen. Just Kids, av Patti Smith. Jag sjönk ner i djupet av hennes språk och sträckläste boken på en vecka, boendes hemma hos Markus.

Nu, mer än två år senare har jag haft mitt näst sista terapisamtal med min terapeut, och jag har nästan, nästan läst ut M Train. Även denna gång har jag fängslats av Patti Smiths språk, men den här boken har varit omöjlig för mig att läsa ut. Den har krävt sin tid, och den har fått ta den tid den har krävt, och det måste få vara okej.

Om mindre än en månad börjar jag studera igen, i en ny stad, under en ny fakultet, men jag tror att det kommer gå bra. Jag upprepar orden det kommer nog gå bra om och om igen som ett slags mantra. Men jag tror på dem. Jag är starkare nu, fast ändå skör.

Snart tänker jag börja läsa en ny bok, jag har redan smygbläddrat i den. Jordad, jag tror att du och jag kommer trivas fenomenalt bra tillsammans.

De senaste veckornas oskärpa

  Det finns en Ebba Grön låt som ofta känns som att den handlar om mitt liv, texten lyder: 

Gå upp gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, samma sak händer imorgon,  jobba, åka trick hem å sätta sig å glo, det är inget liv, det är slaveri

Men för en första gången på länge så känner jag inte längre så här inför mitt jobb, och det känns ovant men bra. Även om jag är trött efter att ha spenderat dagen utomhus med olika former av trädgårdsarbete så har jag ändå lite ork kvar efter jobbet. 
Men framförallt så känns det arbete som jag gör inte längre meningslöst, vilket jag tror är så himla viktigt. Känslan av att det man lägger 40 timmar i veckan på är meningslöst är så oerhört förlamande, så det är knappast konstigt att lusten att läsa, skapa, existera försvinner då. 
Därför är det också så himla skönt att jag nu har ork och lust till att göra allt detta igen. Utöver att spinna på sländan så har jag också stickat klart mina Petter-strumpor och kommit en bra bit på pappas julsockar.

Markus Útjörð är nu inne på den tredje färgen (av sex totalt) och även om jag kommer behöva beställa mer garn till ärmarna så känns det bra att ha kommit så här långt. En herrtröja är ju oftast inget litet projekt att ro i hamn. 

Jag har också lagt upp till en ny kofta åt mig själv, mönstret heter Mon petit gilet rayé och finns gratis på Ravelry. Jag har haft den i min queue rätt länge nu, och har funderat fram och tillbaka över olika garner och färger att sticka den i, men efter många om och men, och många upprepningar så bestämde jag mig för att göra den enfärgad i ett tunt tweedgarn, en bra sommarkofta helt enkelt.

Det blir inte alltid som en har tänkt sig

Idag har jag tagit ut semester då vi egentligen skulle ha åkt upp till Mariestad för att gå på öppet hus på Trädgårdens skola, dit jag har sökt in nu till hösten. Planen var att kolla in skolans lokaler, äta en god lunch eller fika nånstans och promenera runt lite i den stad som kanske snart kommer bli vår nya hemstad.
Men istället för att sätta mig på ett tåg i morse så vaknade jag upp med förkylning 2.0. Efter att ha varit sjuk en stor del av förra veckan är jag ju inte speciellt glad över att åka dit igen, så för att mota Olle i grind lite, så att säga, tänker jag ägna resten av dagen åt att dricka ingefärsavkok med citron, äta vitlöksbröd och sticka.
Som tröst för ännu en förkyld dag planerar jag att lägga upp till en ny kofta åt mig själv, jag har suktat efter en egen Hamburgsund ett bra tag nu, men då min stickfasthet blir helt fel med mitt tilltänkta garn så måste jag nog räkna om lite. Garnet jag tänkt sticka i är ett mossgrönt tweedgarn, men jag tänker att en aldrig kan ha för många gröna koftor?

Tre veckor senare

Tiden går fort när man har roligt, som det något klyschiga talesättet lyder. Det har hunnit gå tre veckor sedan jag sist skrev, tre veckor av kroppsarbete på heltid, och jag stortrivs. Även om jag är för trött efter jobbet för att orka göra någonting annat än att laga lunchlåda och somna i soffan. 

Även om jag själv inte har hunnit göra så mycket mer än att jobba så har odlingen inte legat på latsidan. Chiliplantorna har börjat blomma, och bägge tomatplantor har börjat bilda tomater, vilket känns väldigt tidigt? Förra året fick jag inga tomater förrän i juli-augusti nån gång, och i år har jag fått tomater redan i maj? Förvisso omogna än så länge, men ändå. Efter en lång, kall vår fick jag tidiga tomater. 

I övrigt är odlingsläget bra, förra helgen var jag hemma hos mina föräldrar och planterade i deras pallkragar; rädisor, rödbetor, två sorters mangold, sallad och ringblommor. Vi har även vitlök och potatis på gång, och här hemma på balkongen blommar jordgubbarna och smultronen för fullt, men ännu inga bär i sikte. 

Även om det känns som om jag inte gör någonting på min fritid längre så är det faktiskt inte sant. Jag har bakat bröd, gjort hummous och aioli (recept kommer) och bakat kaka. Och så har jag ju faktiskt stickat en del, inte på vardagarna, men på helgerna. Min Siri är nästan, nästan klar, och nu har jag bara högra knappkanten och halslinningen kvar, plus efterarbetet med knappar, band och blockning då. 

Jag har också köpt ett kamerastativ, äntligen, men att få till fokus med mitt fasta objektiv visade sig vara rätt klurigt, men det känns som ett bra sommarprojekt, plus att jag nu kan ta egna foton av mina färdiga projekt, kontroll över hela fotoprocessen gör min småpedantiska sida lite extra glad. 

Stickning, bara stickning

Under mina tre veckors tjänstledighet så hade jag ju tänkt tenta av min metodkurs från 2013. Men istället för att strukturera upp mitt arbete och ta itu med det så har jag haft ångest, och en helt enormt stor trötthet i hela kroppen. Enligt min terapeut så är det all undantryckt stress och ångest från mitt förra jobb som nu tar ut sin rätt. Inte helt kul, men ändå bra att det är på väg att lämna mig.

Eftersom att jag inte har orkat studera har jag istället stickat en hel massa. Jag har stickat klart de bägge ärmarna på min Miette i second hand garn, och jag har repat upp min andra Miette i alpaca. 

Jag har lagt upp till en Útjörð till Markus, men stickar mest av allt på min Sirikofta, som jag är så sjukt taggad på ska bli klar. 

Jag har stickat klart kroppen, och har kommit en bra bit på den första ärmen. Eftersom att ärmarna stickas med rundstickning så går det mycket snabbare än när vartannat varv är avigt som på kroppen. Nästa gång Sirikofta kommer jag nog sticka i rundstickning hela vägen och sedan steeka.

Under det år som har gått sedan min Riddari blev klar har jag inte använt den en enda gång, så till slut tog jag mod till mig, och spenderade ett par svettiga timmar med att virka förstärkning, sticka knäppkant och klippa upp min tidigare pullover. 

Är så himla glad att jag till slut vågade klippa upp den, tröjan är så himla varm, och är betydligt mer användbar som kofta. Invigde min nysteekade kofta på en kvällspromenad i helgen, och den står emot både väder och vind, och har blivit flitigt använd sedan dess. 

Vila i den trygghet som skapar världen

Livet fortsätter kaosartat. Mindre än två veckor kvar på masteruppsatsen. Panik!!! Kommer nog inte bli klar!

Men så backar jag en stund och tänker på när jag förra helgen var i Berlin och tog en morgonpromenad i en vårexploderande park, satt på en mur och bara lyssnade på fåglarna. Och sen tänker jag att allt ordnar sig.

Framtidshopp

Så vad händer nu?
Vad gör jag om dagarna, har jag uppsägningstid kvar på  min arbetsplats?
Vad ska jag göra sen?

Då min tidigare anställningsform var en sex månader lång provanställning, som i juli hade övergått i en tillsvidareanställning, så hade jag bara en månads uppsägningstid.
När jag sa upp mig så försökte jag förhandla fram att få gå efter april, men jag fick nej på det. Det har dock blivit alltmer tydligt för alla på jobbet hur dåligt jag har mått, och fortfarande till viss del mår, och i förra veckan ringde min teamledare upp mig och erbjöd mig att sluta direkt.
Jag tackade ja, vilket innebär att jag har kvar min anställning i två veckor till, men istället för att jobba är jag tjänstledig tiden ut.

Jag har sökt ett kandidatprogram på universitetet till hösten, men eftersom att jag inte tog några poäng alls mitt senaste år där så måste jag nu tenta av 15 hp om jag vill kunna få csn-bidrag till hösten.
Det är nu tre år sedan jag sist pluggade, och jag har glömt bort i stort sett allt.

Av de tre kurser jag måste ta poäng i så är en av dem nedlagd, de två återstående kurserna är metod och examensarbete i humanekologi.
Då jag inte har någon större lust att skriva kandidatuppsats så är det metodkursen som jag nu ska försöka tenta av.
Jag trodde att det rörde sig om en tenta, men ack så fel jag hade. Den salstenta som jag kuggade två gånger för tre år sedan är nu en hemtenta med tillhörande muntlig examination, då den här kursen redan har gått för terminen så kommer jag få skriva en extra uppgift utöver grundtentan.
När allt detta är klart kommer jag ha tre veckor på mig att skriva klart ett pm för en uppsats som aldrig kommer att skrivas.

Innan jag fick hemtentorna skickade till mig hade jag ett par dagars fantastisk ledighet då jag stickade sockar och sträck-tittade på Shetland.
Ett par gånger om året brukar jag glida in i en period då jag tittar på alla avsnitt jag kan hitta av olika brittiska kriminalserier. Tidigare har jag tittat på Grantchester, Endeavour, Miss Marple och Foyle's War. En annan brittisk serie som sedan femton år tillbaka har en speciell plats i mitt hjärta är Heartbeat, speciellt de första fem säsongerna. Det var min mormor som introducerade mig för den när jag var runt 11-12 år gammal, ungefär samtidigt som hon lärde mig att sticka. Kanske är det därför som jag, som egentligen inte är överförtjust i deckare, ändå gillar att snöa in mig i en serie och sitta och sticka till den?