Prioriteringar

Likt Josephine har inte heller jag gett ifrån mig speciellt många livstecken på sista tiden. I januari började jag på ett nytt jobb, och bytte då kundsupport ansikte mot ansikte inom kollektivtrafiken till kundsupport över telefon för ett av de största elektronikföretagen.
Jag hoppades och ville tro att den här förändringen skulle leda till att jag mådde bättre. Jag skulle inte längre jobba natt eller helg, jag skulle inte längre behöva handskas med bombhot, bortsprungna barn eller tafsande män. Det kunde enbart bli bättre tänkte jag.

Men istället för att må bättre började jag må allt sämre, jag som varit ångestfri en lång period började få ångestattacker igen, jag fick halsbränna på en daglig basis och migränanfall flera gånger i veckan. Till slut gick det inte längre, och för två veckor sedan sa jag upp mig.

Att säga upp mig från det jobb som fick mig att må kasst kan ha varit ett av de bästa besluten jag någonsin har fattat. Efter att ha kämpat på i tre och ett halvt år på min förra arbetsplats, trots att jag uppenbart mådde dåligt där, är såhär i efterhand smått ofattbart. Men samtidigt inte speciellt konstigt, jag är nämligen väldigt bra på att inte prioritera mig själv, mitt eget mående har hela tiden fått komma i andra hand efter min rädsla för att stå utan pengar och hem, efter min stolthet som inte vill behöva be mina föräldrar om ytterligare ett lån.

Om mindre än två månader fyller jag tjugosju år, och det låter i mina öron så ofattbart gammalt, det låter som en ålder där man har koll på livet; fast jobb, fast boende, färdigutbildad. Jag har inget av det, men för första gången på länge känner jag mig tillfreds, tillfreds med att för en gångs skull ha prioriterat mig själv, och ha satt mitt eget mående i första hand.