Framtidshopp

Så vad händer nu?
Vad gör jag om dagarna, har jag uppsägningstid kvar på  min arbetsplats?
Vad ska jag göra sen?

Då min tidigare anställningsform var en sex månader lång provanställning, som i juli hade övergått i en tillsvidareanställning, så hade jag bara en månads uppsägningstid.
När jag sa upp mig så försökte jag förhandla fram att få gå efter april, men jag fick nej på det. Det har dock blivit alltmer tydligt för alla på jobbet hur dåligt jag har mått, och fortfarande till viss del mår, och i förra veckan ringde min teamledare upp mig och erbjöd mig att sluta direkt.
Jag tackade ja, vilket innebär att jag har kvar min anställning i två veckor till, men istället för att jobba är jag tjänstledig tiden ut.

Jag har sökt ett kandidatprogram på universitetet till hösten, men eftersom att jag inte tog några poäng alls mitt senaste år där så måste jag nu tenta av 15 hp om jag vill kunna få csn-bidrag till hösten.
Det är nu tre år sedan jag sist pluggade, och jag har glömt bort i stort sett allt.

Av de tre kurser jag måste ta poäng i så är en av dem nedlagd, de två återstående kurserna är metod och examensarbete i humanekologi.
Då jag inte har någon större lust att skriva kandidatuppsats så är det metodkursen som jag nu ska försöka tenta av.
Jag trodde att det rörde sig om en tenta, men ack så fel jag hade. Den salstenta som jag kuggade två gånger för tre år sedan är nu en hemtenta med tillhörande muntlig examination, då den här kursen redan har gått för terminen så kommer jag få skriva en extra uppgift utöver grundtentan.
När allt detta är klart kommer jag ha tre veckor på mig att skriva klart ett pm för en uppsats som aldrig kommer att skrivas.

Innan jag fick hemtentorna skickade till mig hade jag ett par dagars fantastisk ledighet då jag stickade sockar och sträck-tittade på Shetland.
Ett par gånger om året brukar jag glida in i en period då jag tittar på alla avsnitt jag kan hitta av olika brittiska kriminalserier. Tidigare har jag tittat på Grantchester, Endeavour, Miss Marple och Foyle's War. En annan brittisk serie som sedan femton år tillbaka har en speciell plats i mitt hjärta är Heartbeat, speciellt de första fem säsongerna. Det var min mormor som introducerade mig för den när jag var runt 11-12 år gammal, ungefär samtidigt som hon lärde mig att sticka. Kanske är det därför som jag, som egentligen inte är överförtjust i deckare, ändå gillar att snöa in mig i en serie och sitta och sticka till den?

Prioriteringar

Likt Josephine har inte heller jag gett ifrån mig speciellt många livstecken på sista tiden. I januari började jag på ett nytt jobb, och bytte då kundsupport ansikte mot ansikte inom kollektivtrafiken till kundsupport över telefon för ett av de största elektronikföretagen.
Jag hoppades och ville tro att den här förändringen skulle leda till att jag mådde bättre. Jag skulle inte längre jobba natt eller helg, jag skulle inte längre behöva handskas med bombhot, bortsprungna barn eller tafsande män. Det kunde enbart bli bättre tänkte jag.

Men istället för att må bättre började jag må allt sämre, jag som varit ångestfri en lång period började få ångestattacker igen, jag fick halsbränna på en daglig basis och migränanfall flera gånger i veckan. Till slut gick det inte längre, och för två veckor sedan sa jag upp mig.

Att säga upp mig från det jobb som fick mig att må kasst kan ha varit ett av de bästa besluten jag någonsin har fattat. Efter att ha kämpat på i tre och ett halvt år på min förra arbetsplats, trots att jag uppenbart mådde dåligt där, är såhär i efterhand smått ofattbart. Men samtidigt inte speciellt konstigt, jag är nämligen väldigt bra på att inte prioritera mig själv, mitt eget mående har hela tiden fått komma i andra hand efter min rädsla för att stå utan pengar och hem, efter min stolthet som inte vill behöva be mina föräldrar om ytterligare ett lån.

Om mindre än två månader fyller jag tjugosju år, och det låter i mina öron så ofattbart gammalt, det låter som en ålder där man har koll på livet; fast jobb, fast boende, färdigutbildad. Jag har inget av det, men för första gången på länge känner jag mig tillfreds, tillfreds med att för en gångs skull ha prioriterat mig själv, och ha satt mitt eget mående i första hand.

Livstecken

Mars-april blev visst en dålig bloggtid för mig men ibland kan det vara ett gott tecken; det händer för mycket i livet för att hinna dokumentera det. Det här med att jobba 80 procent och skriva masteruppsats på 100 procent samtidigt är inte alltid det lättaste - särskilt inte för någon med så stort behov av apatisk tid framför serier som jag - men jag börjar se slutet och ljuset.

Lite tid har jag ändå haft åt att drömma om vandring och titta på nya favvoserier. Jag fastade till slut i Game of Thrones och kollar på Gympaläraren, Full Patte och Gift vid första ögonkastet på SVTPlay. Om bara två veckor återvänder jag till Göteborg!

Lördagstips

Den här lördagen började jag med en stor skål alprokvarg med ekologiska jordgubbar och agavesirap som pepp inför det som komma skulle.

Idag har jag och tiotusen andra personer som hoppas komma in på en universitets eller högskoleutbildning till hösten skrivit högskoleprovet. Jag har skrivit det tre gånger tidigare, senast 2009, och det var rätt mycket som hade ändrats.
De har lagt till två nya matteprov, och strukturerat om innehållet så att man skriver två verbala prov med engelsk och svensk läs- och ordförståelse, och två kvantitativa prov med fyra olika typer av matematiska problem. Däremot har de kvar ett femte prov som är ett utprövningsprov över nya provfrågor, ett prov som man inte vet vilket det är på förhand, och som heller inte räknas in i den slutgiltiga poängen. Vilket, kan kännas lite, surt.
Förhoppningsvis gick det bra, men resultatet får vi veta först andra veckan i maj.

I övrigt har jag hängt upp nya 70-tals gardiner i vardagsrummet och spunnit garn till tonerna av Phil Ochs samtidigt som Markus ritar på en satirteckning vars innehåll jag lovat att inte avslöja, men fint blir det.

Idag är 40-årsdagen av Phil Ochs död, Phil Ochs var en fantastiskt begåvad politisk singer songwriter och aktivist, som tyvärr dog alltför tidigt. På väggen i vårt vardagsrum hänger ett foto på honom tillsammans med Bob Dylan, även om den senare är den man oftast kommer att tänka på när det gäller amerikanska protestsångare under 1960-talet så är många av Phil Ochs låtar ytterst aktuella än idag. Två av mina favoriter är Santo Domingo och The Men Behind The Guns:

Dagens musiktips till alla som gillar politisk musik, till alla som gillar någon annan form av musik, och till alla där ute som egentligen inte gillar musik. Lyssna, bara gör't.

Konsten att koka kaffe

Efter att i flera års tid ha varit på jakt efter en kaffe-petter har jag äntligen hittat en, via instagramkontot @virensar och i söndags passade vi på att inviga den.
I min första lägenhet som jag delade med en kompis hade vi fått låna hennes mammas urfina kaffe-petter, den är återlämnad till sin ägare sedan länge nu, men jag har saknat den ända sedan dess. 
Nu är det ju till hösten sex år sedan jag delade lägenhet med min vän, och jag har inte gjort kok-kaffe på rätt många år så jag måste erkänna att jag har tappat stinget.
Men nästa söndag tänkte jag försöka igen, kanske kan jag gå en snabbkurs i hur man kokar smakrikt kok-kaffe hos min väns mamma?

Markus och katterna passade på att njuta i det omväxlande solskenet. 

Till kaffet åt vi en sockerkaka med smak av fläderblom, tyvärr så blir mina sockerkakor inte längre lika höga sedan jag slutade baka med ägg, men smaken var det inget fel på.
Jag tänker att den här smaksättningen egentligen går att variera i oändlighet, svartvinbärssockerkaka, ja tack.

Bakslag och bladlöss

När vi kom hem ifrån påskfirandet i Falkenberg fick jag plötsligt för mig att ta en närmre titt på bladen på den hawaiipalm som stod i vardagsrummet. Var inte bladen lite konstigt fläckiga, nästan nersmutsade av jord?
Tyvärr var det inte jord på bladen, de små svarta fläckarna visade sig vara en koloni med bladlöss, ca 1 mm x 3 mm stora.

Efter ett visst mått av panik då den stackars palmen dessvärre åkte i soporna började jag att inventera mina krukväxter.  Då jag har ca 30-40 krukväxter, exkluderat mina skott, så var det med en allt större uppgivenhet och gråt i halsen som jag insåg att kolonierna av de små svarta bladlössen fanns i varje rum i lägenheten.
Efter hyperventilering med tillhörande gråt ringde jag till min mamma som uppmanade mig att spraya växterna med en blandning av vatten, såpa och ättika, samt att skölja av bladen.
Efter att ha lyssnat på hennes föga uppmuntrande historia om hur hon en gång fick sköldlöss på alla växterna i köket och fick slänga hela bunten skred jag till verket.

Efter att ha haft en veritabel djungel v sanerade växter i köket i en vecka är överlevarna numera utplacerade på sina egna platser igen. Mina nio små tomatskott, fyra chiliskott och fyra gurkskott överlevde inte ohyrsplågan med tillhörande sanering.
Så nu sitter jag här, med ett ensamt överlevande skrangligt och ledset tomatskott och ett något mindre ledset chiliskott. Vad gör jag nu? Jag har varken chili-, eller gurkfrön kvar, och om jag sår tomater nu så kommer de ligga en månad efter där de borde vara.

En sak är säker, jag avskyr bladlöss, redan innan jag började odla fann jag ett enormt obehag i de klasar, bokstavligt talat, som brukade festa på mina föräldrars fläderblomsbuskar varje sommar.
Och jag avskyr dem desto mer just nu.