Husdrömmar

I somras var jag och sambon riktigt nära ett husköp. Riktigt nära. Alltså har-lagt-högsta-budet-och-ska-skriva-kontrakt-nästa-dag-nära. Men vi drog oss ur och det var nog tur.

Det är nästan som en grundlag att man ska expandera sin konsumtion när man expanderar sin plånbok. Sedan ett år tillbaka är vi ju DINK:s här hemma, dvs. Double Income - No Kids. Och nu är det som att världen skriker åt oss att flytta från vår billiga hyresrätt, börja lyxa till det, skaffa barn och semestra långt bort. 

Jag har haft två "kvalificerade" jobb i mitt liv - som passar med det jag utbildat mig till - det jag har nu och ett på myndighet i Stockholm. På bägge dessa jobb har bostadsmarknaden varit ett oerhört populärt samtalsämne. I Stockholm var det naturligtvis mer extremt, där var det som att allas humör fluktuerade i takt med låneräntor och prisökningar. Fikasnacket kunde handla om kostnaden för att lägga in grön marmor som hallgolv. 

Ett husköp är på något sätt den ultimata konsumtionen. Vad skulle kunna säga mer om oss än var vi bor? Det är den ultimata identitetsmarkören med alla möjligheter till att anpassa arkitektur, inredning och utemiljö efter vilka vi är. Primärt måste man såklart välja rätt område och där finns det mycket att tänka på. Inkomst, livslängd, politiska åsikter, ålderssammansättning, skolor etc. skiljer ju sig oerhört mycket mellan olika stadsdelar tack vare en obönhörlig segregationspolitik. För en som jag som säkert aspirerar på att tillhöra någon slags intellektuell medelklass blir det inte så lätt som att välja det finaste område som jag har råd med. Nej, det får gärna vara ett område som fortfarande är lite rufft, multi-kulti och arbetarklassigt. Men gärna up-and-coming så att det finns lite krogar och spännande restauranger att hänga på, kanske en välsorterad second-hand-butik, gott om vegetariska substitut i affären. När jag har flyttat dit kan jag spendera mina dagar med att sitta på en uteservering med en IPA i handen och klaga över hur gentrifierat allt håller på att bli.

Fast nu bor jag ju redan i ett sådant område och har tröttnat på IPA. Har tröttnat på stan över huvud taget. Tittar på alldeles för många norska friluftsprogram med människor som lever nära och i naturen. Drömmer om en liten stuga i en skogsglänta med solpaneler och järnvitriolbehandlad fasad. Mitt i dessa drömmar försöker jag minnas att ägandet inte är ett självändamål, att den som är satt i skuld inte är fri och att det inte finns något som hindrar mig att komma ut i skogen ändå. Vägen behöver inte gå via konsumtion.

Arbets(livet)

Det är faktiskt inte rimligt att arbeta heltid. Fem dagar jobb och två dagar helg. Två dagar att komma ikapp och bygga upp det som veckan rivit ner. När allt jag längtar efter just nu är att vara i naturen, i en helt annan typ av öppet landskap.

Bilder från sommarens semester i Loch lomond nationalpark, Skottland.

Vår lott i livet

Äntligen hände det - vi fick en odlingslott! 2013 skrev jag upp mig på en lista så det tog lite tid, men det är väl värt väntan. Nära vårt hem ligger Sjöbergen; kanske världens finaste koloniområde i sin enkelhet. Ett litet lummigt paradis dolt bakom Älvsborgsbron. Och här har vi alltså en plätt jord nu att experimentera med. 

Lotten var ganska igenvuxen men med roliga saker, som tulpaner, oregano i mängder, förgätmigej, jordgubbar, liljekonvaljer och lupiner. Mitt på lotten tronar en syrén som ska få stå kvar. Hittills har vi grävt i ordning ca en fjärdedel av lotten. Vi hällde i sand, kompost och lite kalk. Zucchini, tomat och kronärtskockor gömmer sig under ett fiberdukstält nu - de höll på att förtvina hemma i köksfönstret. Ikväll sådde vi också rädisor, spenat, rödbetor och morötter. Återstå att se om något kommer upp! Som amatör är jag förberedd på att det blir en del misslyckanden. Oavsett så är det balsam för själen att få komma hit om kvällarna och gräva tills kroppen är helt slut. Sover så gott om nätterna och drömmer bara om att bygga rabattavgränsare.

Keiki

Skriver detta från mobilen vid frukostordet och bilderna är tagna med samma gamla mobil, så kvaliteten är kanske inte den bästa, men bättre det än inget tänkte jag. Har hänt hundra saker jag tänkt blogga om med odlingen är kanske det primära.

Jag lyckades inte ta död på min orkidé (dendrobium) helt verkar det som utan den har skjutit upp keiki, alltså bebisplantor med egna rötter. Plus att det kommer en ny planta på ursprungsplantan. Jag planterade en keiki i egen kruka, med leka kulor, plantjord och vitmossa kring rötterna. Hade läst att de gillade detta och verkar stämma!

I köksfönstret satte vi upp en hylla för att kunna maxa odlingen. Tomater, squash, kronärtskocka, chili, mynta och physalis samsas nu om plats. Snart dags för utplantering. Förra helgen satte vi hela landet fullt med potatis. Det blir en bra sommar.

Produktion och konsumtion

Riddari nr 2 är äntligen klar och jag tycker väldigt mycket om den. Hoppas att den blir mer använd än den första. Tröjan är en i raden av saker på jag stickat den här vintern och för första gången känns det som att jag kan hantverket nu, samtidigt som det finns så otroligt mycket mer att lära.

På näst sista bilden skymtar även ett av mina senaste och dyraste köp. Linnelakan. Fy fan vad det är skönt och vad jag önskar att jag köpt det tidigare. Det känns så mycket fräschare för man svettas nästan inte alls i dem och fryser inte heller. Dessutom är det äckligt snyggt. Hoppas på att de håller för alltid.

Göra om-sugen

Foto: Tine K home, tinekhome.blogspot.com

Kanske är det att våren ligger framför oss, kanske att jag hängt för mycket på Pinterest. Kanske är det att jag har mer pengar nu när jag har en trygg inkomst.

Den senaste tiden har jag i alla fall blivit sugen på att göra om hemma och fixa allt det där jag tänkt fixa ända sedan vi flyttade in för mer än fyra år sedan. Högst på denna lista står badrummet som är det odiskutabelt fulaste rummet i lägenheten.

Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se

Nu bor vi ju i hyresrätt så jag får tänka utifrån vad det. Jag kan inte riva ut den fula, blå plastmattan och inte lägga kakel. Det går säkert att få det som tillval från vår hyresvärd men jag vill inte göra något som höjer hyran för framtida hyresgäster. Men jag har lite idéer för hur det ändå kan bli betydligt bättre. Ny färg på väggarna blir det! "Morgondis" från Jotun är redan inköpt. Ny toasits i trä. Nytt duschdraperi med tyngdband fastsytt längst ner så att draperiet inte drar sig in mot kroppen när man duschar (det är ju så jäkla störande). Och jag har faktiskt en idé för hur jag kanske kan få in lite kakel ändå.

Jag kommer uppdatera med före-/efterbild ifall det blir av och blir bra. Håll tummarna! 

2016 och vidare

Det här året. Jag har haft det så oförskämt bra.

Mitt lilla liv har stått i kontrast till omvärldens kaos genom att erbjuda trygghet, kärlek och frid. Jag har fått flytta hem till staden och mannen jag älskar efter äventyren i Stockholm. Tillbaka igen nära familjen, nära vännerna, nära havet.

Sommaren var otrolig. Minnena från Grekland och Näsets klippor håller mig varm i vinter. Kungsleden gav mersmak, oväntade möten och många skratt. Och sedan blev min uppsats klar och jag fick äntligen ut min examen.

De arbetslösa månaderna under hösten var visserligen tunga ibland, men jag hade mina vänner som stärkte och peppade. Till slut kunde jag landa i ett stabilt och meningsfullt jobb som ger möjlighet att planera livet.

Jag har känt och känner sån jäkla tacksamhet det senaste. Kanske har jag ändrat inställning lite och det kan jag delvis ha yogan att tacka för. Istället för att se livet som en ständig strävan till något bättre, något större - som en väntan på något som kommer hända i framtiden - har jag försökt börja landa i stunderna som är här och nu. Jag hoppas att 2017 fortsätter på samma spår. Jag hoppas att min familj och mina vänner får må bra, att jag får testa ost-fondue, att jag får se norrsken, att jag blir stärkt i kropp och själ och kan möta världen med öppna ögon och armar.

Ofta känns framtiden mörk. Man kan inte sova en natt och läser om krigen, de smältande isarna och plasthaven. Men om det här året har visat på någonting så är det att just nu är tiden för förändring, nu är vi många som är redo för något annat. Visst måste vi tro på den här världen, det här livet? Det är ju det enda vi har.

Foton från Amundön i december.

DIY Key Case

Min nyckelknippa har under flera år gett intryck av att tillhöra en vaktmästare. Nycklar har tillkommit och aldrig sorterats bort vilket lett till att det gått att höra mig komma skramlandes flera kilometer bort. Jag fick ta tag i situationen till slut helt enkelt och ville även lösa problemet med att mobilen blir skrapad av nycklarna när de ligger löst i samma fack på väskan.

Lösningen fick bli en rensning och detta fodral, konstruerat av en bit filt och ett par tryckknappar. Jag har inte satt ihop en detaljerad guide eftersom det som synes är en väldigt simpel konstruktion. Man klipper helt enkelt ut en bit filt som är tillräckligt stor för att rymma nycklarna när den är dubbelvikt (min blev lite liten), gör hål för själva nyckelringen och trär igenom den, och syr på knapparna på insidan (ser på bilderna nu att jag sydde på dem helt ojämnt, oh well).

Jag har testat den i en vecka ungefär och tycker att det är en oerhörd förbättring av min nyckelsituation. Kanske finns det en mer ultimat lösning men tills dess är detta inte dumt alls.

Frihet hittas sakta i fängelsets djup

I höst upptäckte jag John Berger mitt i ett slösurfande. Plötsligt kände jag mig inte slö utan yrvaken och tänkande.

Det började med att jag tittade på Ways of Seeing, en TV-serie som sändes första gången på 70-talet. Ways of Seeing är en kritik mot vårt konsthistoriska arv ur - vad jag skulle kalla - ett feministiskt och marxistiskt perspektiv. Berger öppnar ens ögon för hur traditionella oljemålningar, som idag pryder väggarna på våra museum, objektifierar kvinnor och främst skapades för den manliga blicken. Han visar hur konst handlar om ägande i västerländsk kultur. Samtidigt är serien en hyllning till konsten, som har förmågan att förmedla något unikt - som stillhet och omedelbarhet.


Jag har även läst Bergers roman "King", om människoöden i en kåkstad, och håller just nu på att läsa "Hold Everything Dear". Jag rekommenderar dem varmt.

Men det som har drabbat mig mest av det jag hittills läst/sett/hört av Berger är när han läser sin essä "Fellow Prisoners". En essä för alla oss som inte är nöjda med den värld vi lever i, som ibland känner oss som fångar i ett förtryckande system som skapar lidande, död och hat. En tröst och ett hopp, ett upprop om uppror.



Prisoners have always found ways of communicating with each other, and in today’s global prison, cyber space can be used against the interest of those who first installed it. Like this, prisoners inform themselves about what the world does each day, and they follow suppressed stories from the past, and so, stand shoulder to shoulder with the dead. And in doing so they discover little gifts, examples of courage. A single rose in a kitchen where there is not enough to eat. Indelible pains. The indefatigability of mothers. Laughter. Mutual aid. Silence. Ever widening resistance. Willing sacrifice. More laughter. Yeah, the messages are brief, but they extend in the solitude of their, that is to say of our, nights. 

The final guideline is not tactical but strategic. Listen. The fact that the world's tyrants are exterritorial explains the extent of their overseeing power, but it also indicates a coming weakness. They operate in cyberspace and they lodge in guarded condominiums, but they have no knowledge of the surrounding earth. Furthermore, they dismiss such knowledge as superficial, not profound, because for them only extracted resources count. They can’t listen to the earth. On the ground they are blind, and in the local they are lost. For fellow prisoners, the opposite is true, for cells have walls that touch each other across the world. Effective acts of sustained resistance will be embedded in the local near and far. Outback resistance. Listening to the earth. Liberty is slowly being found, not outside, but in the depths of the prison.

DIY Cat's Nest

Det var dags för Lily att få ett nytt bo så igår pysslade jag ihop ett av filt till henne. Det här är ett roligt och snabbt projekt (om man gör rätt med en gång och inte får göra om som jag gjorde) och jag gillar den rätt minimalistiska looken. Lily verkar också digga det.

Material: 

• 3 filtplattor (just nu 3 för 2 på Panduro = 78 kr, obs ej sponsrad) och eventuellt restbitar i en annan färg om man vill ha en kant runt öppningen.
• Nål och tråd. Jag använde en grå lintråd men vad som helst funkar väl. 
• Sax
• Linjal

 1: Klipp ut bitarna ur filtplattorna

• 2 st 30x30 cm
• 4 st 10x30 cm
• 2 st 20x30 cm
• Valfria kantbitar: 2 st 2x20 cm + 2 st 2x10 cm (ej med på bilden)

 2: Sy ihop sidorna

Ta bitarna som är 10x30 cm och sy ihop dem två och två längs långsidan. Jag använde inga fancy stygn utan bara gick på känsla. Då ser det ut som på bilden nedan. Dessa blir väggar tillsammans med 20x30-bitarna.

 3: Sy ihop väggar, golv och tak

Bestäm först vilken sida ingången ska sitta på och klipp hål i den väggen. Storleken på hålet kan variera beroende på hur stor din katt är. Jag klippte först ett 10x10 cm hål men insåg snabbt (se rolig bild nedan) att Lily absolut inte kunde komma in i lådan så fick öka det till 10x20 cm.

Jag la sedan väggarna insida mot insida med golvbiten när jag sydde, det var lättast att komma åt då. Gör likadant med alla fyra sidor och sy sedan sömmar i hörnen. Till sist kan du sätta på taket och sy fast även det. 

4:  Sy på kanten runt ingången

Avslutningsvis la jag till en kant i ljusare material för jag vet att allt katthår som kommer att samla sig där annars kommer bli väldigt synligt mot det mörka materialet. Det ger även en viss stabilitet till konstruktionen.

5: Låt kattis flytta in! 

Och lägg kanske en mysig filt därinne. Och dammsug om ditt golv ser ut som mitt. Eller skit i det och kolla på en serie istället.

Mer stickskörd

När Jennie visar sina senaste vackra stickprojekt vill ju inte jag vara sämre så här är var jag har stickat på i oktober. Mössan tamarugo var rolig och gick fort att sticka. Jag använde ett garn jag hittat på second hand som har en vacker nyans av guldgrågrön. Sedan blev jag äntligen klar med en grå tröja med struktur som jag hållit på med länge. Är väldigt nöjd med hur den blev, ända minuset är att garnet (vet inte riktigt vad det är för något) redan har börjat noppa. Jag har även gjort klart ett par vantar som jag valkade för att få dem riktigt varma. Tyvärr blåser det fortfarande genom dem så jag ska klä dem med fleece invändigt. Till sist gjorde jag en enkel disktrasa i bomull och lin som jag gav bort till en vän för att försöka sprida den stickade disktrasans evangelium. Fräscht, hållbart och snyggt!

Årets skörd

Det här inlägget har jag tänkt skriva jättelänge men skjutit upp eftersom jag ville redigera bilderna men nu struntar jag i det och kör på med dassiga mobilbilder. Livet är ju inte alltid Pinterest-vackert ändå. 

Min och Jonatans första ordentliga odlingssäsong började i maj med att vi åkte till hans mammas trädgård och tog med de sju tomatplantor vi hade drivit upp hemma. Vi gjorde i ordning ett litet land vid en husvägg dit massor av sol når. Elin Unnes skriver i The Secret Gardener att det är viktigt att döpa de olika landen men det här fick nog flera olika namn under året: Köksträdgården, Kryddlandet, Lilla landet... Här såddes och planterades också sallad, smultron, gräslök, persilja, sandsenap mm. men det är svårt att minnas allt eftersom allt utom gräslöken, tomaterna och smultronen blev uppätet av sniglar och rådjur. Pälsen som syns på bilden nedan var ett försök att hindra detta men det var nog naivt att tro att det skulle funka.

 

Sen har vi Stora landet! Jäklar vad vi jobbade med att gräva upp det (det var totalt överväxt med kirs och nässlor) och tillföra sand och kalk. Har kanske aldrig varit så trött? Här blev det potatis på halva ytan och på andra halvan sådde vi rödbetor, rädisor, morötter och lök. Bara potatisen och löken överlevde de slemmiga besökarna... Vi täckodlade med tidningspapper och pappers-soppåsar och har på bilden nedan skurit rännor i täckningen där vi sått frön och kupat potatisarna ovanpå pappret. Detta var nog inte idealt, särskilt inte för potatisen, men vi behövde i alla fall typ inte rensa ALLS. Så ja till täckodling men kanske inte för potatis, som ju ändå ska vara naturligt ogräsavskräckande.  

 

Resultatet då?  Jo potatis fick vi! 14 kg! Vilket kändes som jättemycket och vi har fortfarande kvar i kylen. Mycket god var den också, men vet inte riktigt vilken sort det var eftersom vi i panik drog till oss en påse på trädgårdsaffären, "sommarpotatis" stod det nog bara. Dock fick vi bara några få potatisar från varje planta så nästa år ska de nog planteras djupare och kupas bättre.

 

 

Vi fick även lök från stora landet men processen för att odla lök har förvirrat oss lite. Vi köpte sättlök men fick upp lika många som vi hade stoppat ner. Är det meningen att det ska vara så? Har tänkt googla på detta men inte orkat än. Känns ju ganska ineffektivt i alla fall, även om den blev god. Nu i höst har vi satt ner vitlök i lilla landet, där förväntar vi oss att få hela vitlökar för varje klyfta vi satt ner, lite bättre avkastning med andra ord. 

 

Även tomaterna fick vi mycket lön för mödan av, vet inte hur många kg men en hel del. De har vi fortfarande kvar av. Det känns superbra att man kan få så mycket skörd på någon som man ändå har lagt ner relativt lite kraft på, för plantorna har fått stå och växa fritt till en djungel under sommaren. Den här sorten ska tjuvas och det gjorde jag vid några enstaka tillfällen, men inte så mycket och det gick fint ändå. Till nästa år skulle jag ändå vilja testa en annan sort. De här (Gardener's delight) är lite mjöliga i smaken tycker jag.  

Hemma i fönstren har vi haft både chili och physalis och det har blivit succé. Det är så lyxigt att få hemodlad chili för vi använder det rätt mycket. 

 

Till sist kunde vi konstatera att förra årets beskärning av de bägge förbisedda äppelträden har gett utdelning, trots att ett av dem reagerade i chock på uppmärksamheten genom att skjuta ut typ tusen vattenskott. Vi har kunnat skörda en mängd äpplen som blev till gott äppelmos igår och som jag njuter av på pannkakor idag. Odling är bäst, livet är härligt, säsongerna går och hoppet består. Puss!

 

På Kungsleden från Abisko till Nikkaloukta

Sommarens största äventyr var en vecka till fots på Kungsleden. Tält, Trangia, renar och berg. En del regn och lera men också flera soliga dagar. Det är riktigt guld som man kan leva länge på.

Och nu är hösten här och min masteruppsats är äntligen inlämnad. Jag slet så himla mycket med den och belönades till slut med en examen och det betyget jag ville ha. Det är en fantastisk känsla som jag bär med mig in i arbetslösheten ;)