Satt igår och såg på
dessa två dokumentärer på svt play. Och det skrämmer mig att se kvinnor som är nöjda med dagens situation, och som är rädda för att kalla sig för feminister. Nu har kampen för kvinnors rättigheter varit en del av min uppfostran, jag blev uppmuntrad till att läsa
feministisk litteratur som tolvåring och det har kanske haft en stark påverkan. Men hur kan någon kvinna idag vara nöjd med att ha en lön som är lägre än vad en man med samma arbetsuppgifter får? Det är i dagens samhälle inte enbart mannen som försörjer en familj, många kvinnor delar inte heller sin ekonomi med en man, de inbyggda löneskillnaderna fyller ingen funktion. Är det inte på tiden att vi ändrar felet i systemet som skapar den här sortens klyftor? Är det inte på tiden att vi börjar betrakta människor som individer, och inte som olika kön? Som
Donna Harraway skriver så blir allting kvinnor gör bedömt utifrån deras kön, och eftersom att mannen är normen i dagens samhälle så kan det kvinnor skapar inte bli annat än fel då det inte är skapat av en man. I dagens synsätt så kan kvinnor inte vara objektiva då vi inte är män, och alltså blir allting vi gör påverkat av vårat kön. Men jag är en person, inte enbart en kropp. Man kan ju tycka att det är konstigt att inte också mannen bedöms utifrån sitt kön, men så lever vi också i ett patriarkat, så länge som ett kön är normen för alla människor (av alla kön) så kan vi inte bli helt jämställda. I krig världen över används våldtäkt som ett vapen, men det är ett vapen riktat (främst) mot kvinnan. I "Dokument Utifrån - Wallströms Resolution" konstateras att det numera är farligare att vara kvinna i ett krig än vad det är att vara soldat. Samtidigt sitter
vissa (som kallar sig själva feminister) och är nöjda med dagens samhälle och den jämställdhet som vi hittills har åstadkommit. Jag kan inte låta bli att bli provocerad. Vad hände med solidaritet? Vi kan inte nöja oss med ett samhälle där våldtäkt förekommer, där kvinnor får lägre löner pga sitt kön, eller där kvinnor ständigt blir förknippade med sitt kön i första hand och sin personlighet i andra hand. Jag är oerhört tacksam för de tidigare generationer som har kämpat så att jag idag kan gå och rösta, studera på universitetet och bestämma över mitt eget liv som en fri och myndig individ. Men jag är inte nöjd, det är dags för kampen att fortsätta så att kommande generationer inte behöver plågas av våldtäkt och lägre löner enbart pga samhällets könstrukturer och synen på mannen som normen. Jag är feminist, och jag är stolt över det.
Den där kanslan som infinner sig när man klockan tjugo över nio på kvällen blir väckt av att telefonen ringer och man inser att ett: den där korta vilan jag skulle ta efter jobbet har varat i tre timmar, två: jag har ingen lunchlåda till jobbet imorgon, tre: jag är vrålhungrig, fyra: jag har ingen mat hemma.
Har idag insett hur naiv jag har varit. Visst vet jag att det finns de som inte bryr sig ett skvatt om klimatförändringarna, men total klimatkrisförnekelse var något som jag trodde enbart amerikanska politiker sysslade med.
Josephine har stuckit till London, och ja, jag är lite avundsjuk, det ska allt erkännas. Själv sitter jag hemma och tvättar kläder i badkaret, tittar på en hippietunika som jag bra gärna hade velat ha haft om den inte hade varit så dyr, och om jag inte hade varit rädd för att den inte ska passa. Upptäcker hur otroligt bra en palestinasjal passar som huvudbonad och äter hembakta kakor. Snart blir det film, och imorgon möte med chefen för att diskutera nya jobbet. Men det går inte upp emot London. Inte alls. Kanske är det dags att skaffa nytt pass nu.
Tydligen börjar dansen i övermorgon, eller är det den kommande veckan? För visst är det sportlov just nu för folk som inte läser på universitetet? Eller borde man kanske packa ner sina haremsbyxor och pallra sig iväg till järntorget i övermorgon och chansa på att dansen kanske börjar trots allt?
