Husdrömmar

I somras var jag och sambon riktigt nära ett husköp. Riktigt nära. Alltså har-lagt-högsta-budet-och-ska-skriva-kontrakt-nästa-dag-nära. Men vi drog oss ur och det var nog tur.

Det är nästan som en grundlag att man ska expandera sin konsumtion när man expanderar sin plånbok. Sedan ett år tillbaka är vi ju DINK:s här hemma, dvs. Double Income - No Kids. Och nu är det som att världen skriker åt oss att flytta från vår billiga hyresrätt, börja lyxa till det, skaffa barn och semestra långt bort. 

Jag har haft två "kvalificerade" jobb i mitt liv - som passar med det jag utbildat mig till - det jag har nu och ett på myndighet i Stockholm. På bägge dessa jobb har bostadsmarknaden varit ett oerhört populärt samtalsämne. I Stockholm var det naturligtvis mer extremt, där var det som att allas humör fluktuerade i takt med låneräntor och prisökningar. Fikasnacket kunde handla om kostnaden för att lägga in grön marmor som hallgolv. 

Ett husköp är på något sätt den ultimata konsumtionen. Vad skulle kunna säga mer om oss än var vi bor? Det är den ultimata identitetsmarkören med alla möjligheter till att anpassa arkitektur, inredning och utemiljö efter vilka vi är. Primärt måste man såklart välja rätt område och där finns det mycket att tänka på. Inkomst, livslängd, politiska åsikter, ålderssammansättning, skolor etc. skiljer ju sig oerhört mycket mellan olika stadsdelar tack vare en obönhörlig segregationspolitik. För en som jag som säkert aspirerar på att tillhöra någon slags intellektuell medelklass blir det inte så lätt som att välja det finaste område som jag har råd med. Nej, det får gärna vara ett område som fortfarande är lite rufft, multi-kulti och arbetarklassigt. Men gärna up-and-coming så att det finns lite krogar och spännande restauranger att hänga på, kanske en välsorterad second-hand-butik, gott om vegetariska substitut i affären. När jag har flyttat dit kan jag spendera mina dagar med att sitta på en uteservering med en IPA i handen och klaga över hur gentrifierat allt håller på att bli.

Fast nu bor jag ju redan i ett sådant område och har tröttnat på IPA. Har tröttnat på stan över huvud taget. Tittar på alldeles för många norska friluftsprogram med människor som lever nära och i naturen. Drömmer om en liten stuga i en skogsglänta med solpaneler och järnvitriolbehandlad fasad. Mitt i dessa drömmar försöker jag minnas att ägandet inte är ett självändamål, att den som är satt i skuld inte är fri och att det inte finns något som hindrar mig att komma ut i skogen ändå. Vägen behöver inte gå via konsumtion.

Det bästa svt har producerat på länge

För de där ute som eventuellt har missat de tokgrymma, ascoola superfeministerna Mimie och Maxida Märak så kan jag enbart rekommendera att ni sätter er och ser igenom Sápmi Sisters nu genast!

Efteråt kan ni titta på det här avsnittet av Kobra, kolla in Suohpanterror och läsa på om kampen för Gállok / Kallak och resten av Sápmi.

Alla bilderna är screenshots från svts Sápmi sisters.

Om mat

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till mat. Som barn fick jag ofta höra att jag åt som en mus, eller en fågel. Allteftersom att jag blev äldre så byttes detta ut mot oroade vänner och släktingar som ifrågasatte om jag fick i mig den näring jag behövde, och om jag inte var lite väl smal numera.
Den första tiden efter att jag flyttat hemifrån så frågade mina föräldrar alltid vad jag hade ätit under dagen när vi pratade över telefonen, de märkte det nog inte ens själva.  

När jag var elva år så ville jag bli vegetarian, men fick inte för mina föräldrar, det dröjde tio år tills jag fick min vilja igenom.  Nu till sommaren så har jag varit vegan i fyra år, och att bli vegan var ett av de bästa besluten jag har fattat. Man möter många förutfattade meningar, och frågor som vegan. Den vanligaste är om det inte är jobbigt att äta ute, få i sig protein o.s.v, och nej, det jobbigaste är inte att få i sig protein, eller att äta ute.
Det jobbigaste är all oförståelse man möter, från jobbarkompisar som trycker upp sin lunchkorv i ansiktet på en och säger mm. bacon, från folk som proklamerar "jag älskar kött och äter massor varje dag" i sina försök att provocera fram en reaktion ifrån mig. De gör det gärna när jag äter min egen, djurfria mat. Som om den provocerar dem, och ger dem rätten att bete sig illa.
Tröttsamt, är vad det är. 

När jag är ledig så passar jag gärna på att göra en superfrukost. Nybakat bröd, egengjord hummous, smoothie. Eller som idag, havregrynsgröt med banan, gojibär och sojamjölk, plus knäckebröd med avokado och egengjord juice till.
I julklapp förra året fick jag en råsaftcentrifug, och även om det tog mig ett tag att komma igång med den så är den min nya favoritkökspryl*.
Jag har alltid haft lite svårt för grönsaker (ironiskt nog) men nu kan jag göra juice av dem istället!

Några favoriter hittills: 

2 gröna äpplen + en näve spenat + 10 cm gurka + 5 cm ingefära + 1 citron

Ett paket jordgubbar + 1 rött äpple + 2 apelsiner + ett knippe färsk mynta

Ett paket hallon + 1 rött äpple + 1 apelsin (dagens juice)

*Jag tycker det är problematiskt med detta abnorma hälsofokus som finns i dagens samhälle, där en arbetsgivare kan sätta som krav att man tränar flera gånger i veckan i jobbannonsen, eller ha löneavdrag ifall man inte gör det. 
Dagens fokus ligger mer på att förbättra sin egen kropp och sitt eget leverne än på att förbättra samhället för alla. 
Detta stora fokus på individen och inte kollektivet är en del i försämrad sjukvård när alltfler väljer privata aktörer, när alltfler väljer privat inkomstförsäkring och inte a-kassa. 
För folk vill ju så gärna ha ett bättre liv, och hur kan man klandra dem?