En före detta bokmals bekännelser

När jag var liten var jag en riktig bokmal. Jag älskade att läsa, och varje ledig stund ägnades åt att läsa, dag som natt, ute som inne. Min stora bokaptit ledde till att jag snart läste böcker ur mina föräldrars boksamling, Egalias döttrar, Skriet från vildmarken och Cyankalium och champagne avhandlades i rask takt.

Jag fortsatte att läsa böcker genom mina tonår, hade alltid en bok i väskan som jag kunde ta fram när tillfälle bjöds. Hösten 2008 började jag studera på universitetet, att hinna läsa mina älskade böcker stod inte lika högt upp på dagordningen längre, och i takt med att mina studier fortsatte och blev allt svårare så blev också min läsning allt mindre.

Mellan 2010 och 2013 tror jag knappt att jag läste någonting, jag hade svårt att följa med i texten i en vanlig dagstidning, och de alltmer oförståeliga böckerna vi hade i skolan blev till en akademisk tyngd över mitt sinne. Mitt minne slutade fungera som det skulle, och jag var tvungen att lägga in påminnelser i telefonen över allting jag skulle göra och när jag behövde göra dem.

Jag bröt ihop. Hade ångestattacker och långa nattliga telefonsamtal med en nattjobbande vän.
Livet funkade inte som det skulle, och under allt annat en krypande känsla av att jag inte funkade som jag skulle. Jag ville inte mer, den här världen och jag var inte kompatibla längre.

Men så träffade jag Markus, och han gav mig styrka och stöd att söka hjälp, många hysteriska gråtattacker och terapitimmar senare så läste jag ut en bok igen. Just Kids, av Patti Smith. Jag sjönk ner i djupet av hennes språk och sträckläste boken på en vecka, boendes hemma hos Markus.

Nu, mer än två år senare har jag haft mitt näst sista terapisamtal med min terapeut, och jag har nästan, nästan läst ut M Train. Även denna gång har jag fängslats av Patti Smiths språk, men den här boken har varit omöjlig för mig att läsa ut. Den har krävt sin tid, och den har fått ta den tid den har krävt, och det måste få vara okej.

Om mindre än en månad börjar jag studera igen, i en ny stad, under en ny fakultet, men jag tror att det kommer gå bra. Jag upprepar orden det kommer nog gå bra om och om igen som ett slags mantra. Men jag tror på dem. Jag är starkare nu, fast ändå skör.

Snart tänker jag börja läsa en ny bok, jag har redan smygbläddrat i den. Jordad, jag tror att du och jag kommer trivas fenomenalt bra tillsammans.