De senaste veckornas oskärpa

  Det finns en Ebba Grön låt som ofta känns som att den handlar om mitt liv, texten lyder: 

Gå upp gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, samma sak händer imorgon,  jobba, åka trick hem å sätta sig å glo, det är inget liv, det är slaveri

Men för en första gången på länge så känner jag inte längre så här inför mitt jobb, och det känns ovant men bra. Även om jag är trött efter att ha spenderat dagen utomhus med olika former av trädgårdsarbete så har jag ändå lite ork kvar efter jobbet. 
Men framförallt så känns det arbete som jag gör inte längre meningslöst, vilket jag tror är så himla viktigt. Känslan av att det man lägger 40 timmar i veckan på är meningslöst är så oerhört förlamande, så det är knappast konstigt att lusten att läsa, skapa, existera försvinner då. 
Därför är det också så himla skönt att jag nu har ork och lust till att göra allt detta igen. Utöver att spinna på sländan så har jag också stickat klart mina Petter-strumpor och kommit en bra bit på pappas julsockar.

Markus Útjörð är nu inne på den tredje färgen (av sex totalt) och även om jag kommer behöva beställa mer garn till ärmarna så känns det bra att ha kommit så här långt. En herrtröja är ju oftast inget litet projekt att ro i hamn. 

Jag har också lagt upp till en ny kofta åt mig själv, mönstret heter Mon petit gilet rayé och finns gratis på Ravelry. Jag har haft den i min queue rätt länge nu, och har funderat fram och tillbaka över olika garner och färger att sticka den i, men efter många om och men, och många upprepningar så bestämde jag mig för att göra den enfärgad i ett tunt tweedgarn, en bra sommarkofta helt enkelt.