Botaniska - Änggårdsbergen

Den sista söndagen i oktober åkte jag och min fina vän Therése till Botaniska för att promenera, fika och fotografera. Vädret var fantastiskt och det var massor av folk som promenerade eller motionerade i det fina vädret. Efter att ha gått in i Änggårdsbergens naturreservat satte vi oss på en bäbk och fikade. Jag kan såhär i kallgråa november ångra att jag inte spenderade mer tid i skogen när hösten var som vackrast, och jag hoppas innerligt att jag kommer ändra på detta nästa år. 

Hammarbybacken

Gick uppför en gigantiskt gammal sophög - omgjord till skidbacke - för ett par veckor sedan. Där fick jag lite perspektiv på storstan.

Växtfärgning

För ett tag sedan köpte jag boken Naturlig färgning: mat och kläder i ett kretslopp av Lina Sofia Lundin. Jag har länge velat pröva på växtfärgning, och med bokens hjälp kände jag mig stärkt nog att försöka. 

Boken i sig är både informativ och vacker i sin utformning, lättförståelig även för mig som aldrig har växtfärgat innan. Egentligen borde jag kanske säga kompostfärgat, då jag har använt mig av sådant som normalt sett hamnar i komposten, men jag har planer på att färga med växter snart. 

Så snart jag har prövat på det hela lite mer tänkte jag gå igenom lite mer om hur man gör, men jag vill ha lite mer kött på benen först. 

Min första härva färgade jag med ett bad av avokadokärnor, avokadoskal och rödlöksskal. Jag var väldigt osäker på hur färgen skulle bli, beige, brun, rosa, orange? Slutresultatet blev en mormorsrosa färg, kanske inte en färg jag normalt sett använder, så ska bli spännande att sticka med den.

Till min andra färgning använde jag mig av vanlig gurkmeja i pulverform, färgen blev en jättefin gul nyans, och jag funderar nu på att färga en lite sliten tröja på samma sätt.

Den gula härvan är färgad på en ljusgrå, ofärgad botten, och den andra härvan på en vit, ofärgad botten. Jag har efter tips ifrån den fantastiska stickerskan, färgerskan och konstnären Elin hängt upp ett ljusfasthetsprov i köket, och det ska bli spännande att se hur hållbara mina färger är.

Bonus kattbild på slappande Evo!

Otto; King of happy socks!

De här sockarna har tagit god tid på sig att bli klara. Enligt Ravelry började jag med dem den 26 september, förra året. Det intressanta med att det har hunnit gå ett helt år mellan socka ett och socka två är att min stickfasthet under den här tiden har blivit mycket lösare, och jag har så svårt att förstå vad det beror på. Detta har också resulterat i att mängden mönsterrapporter skiljer sig åt avsevärt mellan sockarna, men jag är grymt nöjd ändå.

Mönster: Otto från Vantar för alla årstider
Garn: Kampes tvåtrådiga och Rauma finullgarn
Stickor: 2,5 till resåren, och 3,0 till resten
Häl: Afterthought heel
Tå: Standardtå, med masksöm på slutet

När jag ställde in pallen i vardagsrummet för att min sambo skulle fotografera sockarna hoppade Chavez upp på den. En utmärkt kattinfångare med andra ord! Mina föräldrar var precis här på fika, och hade då med sig presenter till katterna, däribland ett katträd, med klöspelare och mängder av utkiksplatser. De var lite svårflörtade till en början, men verkar ändå ta till sig deras nya möbel lite långsamt.

Nacka naturreservat

 Lugn och motion i skogen satt fint idag.

Att vara sin egen största kritiker

I veckan gjorde jag något som jag gått och våndats för sedan juni. Jag talade på en konferens om en uppsats jag har skrivit, inför ett gäng med forskare och praktiker som kan så oändligt mycket mer än mig. Stressen var enorm, ångesten var olidlig. Det var något av det värsta jag har gjort på länge.

Men tänk - jag överlevde. Trots att jag inte var nöjd med uppsatsen, trots att jag kom av mig mitt i föredraget, trots att strukturen på min presentation inte var optimal. Jag klarade något oöverstigligt och ändå är det inte förrän nu jag kan känna mig lite nöjd över det. I flera dagar har jag gått och haft ångest över vad de som var där tyckte om mig! Vissa sa till mig efteråt att det var bra och jag fick till och med ett erbjudande om att föreläsa mot betalning på en kommunal förvaltning. Ändå är det så svårt att få min hjärna att förstå att jag behöver inte skämmas, jag behöver inte vara perfekt, jag behöver inte bry mig så jävla mycket om vad alla andra tycker. Jag tror att det beror på att jag tänker att om jag identifierar alla mina fel själv, och utvecklar en god självinsikt, så kommer jag vara beredd om andra kritiserar mig. Att vara sin egen största kritiker är nog en förvarsmekanism som borde läggas på hyllan, i alla fall om man ska orka ta sig för något av värde här i livet.

Det är faktiskt helt fantastiskt hur mycket av min tankekraft som spenderas på att oroa mig för saker och ibland är det faktiskt bäst att bara må bra, om man nu kan välja. 

September genom instagram

September var den månad då jag gick tillbaka till min vanliga arbetsplats, vi fick vår soffa, jag skördade rödbetor och promenerade i Växjö.

Åter till verkligheten

Nu när sommaren är över så är jag tillbaka på min vanliga arbetsplats, vilket innebär att jag dels gått ner i arbetstid, men ändå är mycket tröttare än vad jag brukar vara.
Trots detta har jag ändå varit lite kreativ de gångna veckorna. Jag har både bakat bröd (efter det här receptet) och kokat sylt för första gången i mitt liv. Det var superenkelt, och jag kommer definitivt göra det igen, dock råkade jag koka för länge så att det blev mer marmeladkonsistens än syltkonsistens, men smakade lika gott ändå.
Ända sedan jag på min keramikklass för tre år sedan smakade plommonsylt så har jag förgäves försökt hitta detta i varje ny matbutik jag har gått in i. Jag använde mig av det här receptet ifrån Buffé nr 6 ifrån i år, men nästa gång kommer jag nog ha i mindre socker, då det hela blev väldigt sött.

Jag har också läst två odlingsböcker; Självhushållning på Djupadal och The secret gardener. I Självhushållning på Djupadal läste jag tipset att man om man har gröna tomater som inte mognar, kan hänga upp tomatkvistarna upp och ner i fönstret, och att de då kommer mogna. Ett trick som jag nu själv har prövat efter att ha råkat knäcka en kvist på min ena buske. Det funkade hur bra som helst, även om tomaterna fick en något annorlunda form än sina buskmognade kompisar.
Jag har efter flera försök genom åren nu lyckats odla upp och hålla liv i min oregano. Jag brukar använda den färsk (torkad funkar också bra vid brist på färsk) tillsammans med råstekt potatis och svarta bönor, med lite salt, svartpeppar och vitlök. Lite som en vegansk pyttipanna.

Då mina zucchiniplantor dog så valde jag att höstfixa balkongen istället, bort med döda luktärter och zucchini, och fram med Ljung och Alun, växter som såvitt jag har förstått ska tåla frost och kyla lite bättre.
Eftersom att jag numera allt som oftast börjar arbeta kl.06 på morgonen så börjar det bli dags för vantar, jag har lagt upp till ett par Helga från Vantar för alla årstider. Förhoppningsvis kommer mitt garn att räcka, men efter vad jag kan se verkar Araucania Ranco Sock ha slutat produceras, så risken finns att det bara blir en vante.
Efter att ha stickat slätstickade tröjärmar ett tag är det skönt med lite variation, så fort de är klara är det dags för oket, vilket jag verkligen har sett fram emot, det är alltid roligt att lära sig nya konstruktioner.

Vildmarksleden

Veckan innan jag åkte till Stockholm hann jag med en vandring med pappa. Jag är så glad att jag tog mig tid till det trots en stressig vecka. Vi gick Vildmarksleden som går mellan Hindås och Skatås, 38,5 km. En superbra led för en tvådagarsvandring, fast det vore bra med fler vindskydd. Vi övernattade vid en sjö, utan vare sig tält eller vindskydd, och bredde helt enkelt ut sovsäckarna på den (kott-beklädda) marken. Det var första gången jag sov under bar himmel och det var en härlig känsla. Jag var inte alls så orolig som jag väntade mig, med bara tallarna och stjärnorna ovanför. 

Pappa önskade sig i födelsedagspresent att vi skulle gå den här leden tillsammans och det blev en fin upplevelse som jag bär med mig.

Evo och Chavez

Det här är Evo, en femton veckor gammal liten överenergisk pipande pälsboll. Hennes speciella färg beror på att hon är en rökfärgad svart tabby, dvs ljus i bottnen av pälsen, och mörk ytterst. Hon är extremt lekfull, jagar sin egen svans, dribblar med bollar och attackerar alla fransar och skosnören som rör sig. Precis som Chavez kommer hon ifrån Göteborgs Djurskyddsförening. Att adoptera en katt som annars hade varit hemlös kändes självklart för oss när vi adopterade Chavez, så när djurskyddet hade kattungar tänkte vi att Chavez skulle få en liten kompis.

Efter två veckor är de kanske inte lika bra vänner som i varje fall jag hade hoppats på. Tidigare i somras försökte vi få Chavez att bli vän med min kompis Eves katt, men det gick inte alls. Det var två missnöjda, stressade katter, och en stressad matte som spenderade midsommarhelgen tillsammans, så Sylvester som den andre katten fick följa med matte hem till Jönköping igen.

Eftersom att Sylvester är en åtta kg tung stor hankatt tänkte vi att en liten kattunge skulle vara ett bättre sällskap för Chavez, hon hade väldigt starka modersinstinkter till sina egna ungar, och vi hade hoppats att hon skulle få det igen. Det har hon inte, men hon verkar trivas lite bättre ihop med den lilla ungen för varje vecka som går. Evo å sin sida avgudar Chavez, och vill vara precis överallt där hon är, helst tätt inpå, nära, nära. Och Chavez vill ha sitt personliga utrymme.

Hon verkar dock inte lika stressad som sist, och hon har börjat jama och kurra igen, viket är tecken på att hon ändå mår rätt bra, under omständigheterna. När Evo väl växer upp och lugnar ner sig (?) så kommer de säkert bli vänner.

Augusti genom instagram