Att vara sin egen största kritiker

I veckan gjorde jag något som jag gått och våndats för sedan juni. Jag talade på en konferens om en uppsats jag har skrivit, inför ett gäng med forskare och praktiker som kan så oändligt mycket mer än mig. Stressen var enorm, ångesten var olidlig. Det var något av det värsta jag har gjort på länge.

Men tänk - jag överlevde. Trots att jag inte var nöjd med uppsatsen, trots att jag kom av mig mitt i föredraget, trots att strukturen på min presentation inte var optimal. Jag klarade något oöverstigligt och ändå är det inte förrän nu jag kan känna mig lite nöjd över det. I flera dagar har jag gått och haft ångest över vad de som var där tyckte om mig! Vissa sa till mig efteråt att det var bra och jag fick till och med ett erbjudande om att föreläsa mot betalning på en kommunal förvaltning. Ändå är det så svårt att få min hjärna att förstå att jag behöver inte skämmas, jag behöver inte vara perfekt, jag behöver inte bry mig så jävla mycket om vad alla andra tycker. Jag tror att det beror på att jag tänker att om jag identifierar alla mina fel själv, och utvecklar en god självinsikt, så kommer jag vara beredd om andra kritiserar mig. Att vara sin egen största kritiker är nog en förvarsmekanism som borde läggas på hyllan, i alla fall om man ska orka ta sig för något av värde här i livet.

Det är faktiskt helt fantastiskt hur mycket av min tankekraft som spenderas på att oroa mig för saker och ibland är det faktiskt bäst att bara må bra, om man nu kan välja.