Mitt lilla liv har stått i kontrast till omvärldens kaos genom att erbjuda trygghet, kärlek och frid. Jag har fått flytta hem till staden och mannen jag älskar efter äventyren i Stockholm. Tillbaka igen nära familjen, nära vännerna, nära havet.
Sommaren var otrolig. Minnena från Grekland och Näsets klippor håller mig varm i vinter. Kungsleden gav mersmak, oväntade möten och många skratt. Och sedan blev min uppsats klar och jag fick äntligen ut min examen.
De arbetslösa månaderna under hösten var visserligen tunga ibland, men jag hade mina vänner som stärkte och peppade. Till slut kunde jag landa i ett stabilt och meningsfullt jobb som ger möjlighet att planera livet.
Jag har känt och känner sån jäkla tacksamhet det senaste. Kanske har jag ändrat inställning lite och det kan jag delvis ha yogan att tacka för. Istället för att se livet som en ständig strävan till något bättre, något större - som en väntan på något som kommer hända i framtiden - har jag försökt börja landa i stunderna som är här och nu. Jag hoppas att 2017 fortsätter på samma spår. Jag hoppas att min familj och mina vänner får må bra, att jag får testa ost-fondue, att jag får se norrsken, att jag blir stärkt i kropp och själ och kan möta världen med öppna ögon och armar.
Ofta känns framtiden mörk. Man kan inte sova en natt och läser om krigen, de smältande isarna och plasthaven. Men om det här året har visat på någonting så är det att just nu är tiden för förändring, nu är vi många som är redo för något annat. Visst måste vi tro på den här världen, det här livet? Det är ju det enda vi har.
Foton från Amundön i december.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar