Expat

En ny storstadstrottoar under fötterna känns som glas. En inflyttad individ går omkring och kan inte hejda ögonen från att vandra över de främmande caféerna, skyltarna, ansiktena, för att sedan bli självmedveten och försöka lägga sig till med de inhemskas trötta uppsyn. Varje rörelse skriker till omgivningen att hon är en utböling som inte vet var hon är, vad hon gör, vart hon ska. Dessutom håller hon för hårt i väskan. När hon inser att hon är på väg åt fel håll stannar hon inte utan fortsätter en bit på gatan tills ingen ser och det går att vända tillbaka med bibehållen självkänsla. Ingen vet vem hon är och ingen bryr sig om att ett nytt livskapitel har börjat, trots att känslan kan liknas vid att se den mest brännande scenen i århundradets storfilm.

Tunnelbanekartan är den trygga tråden genom staden men samtidigt en arena för obekväma möten. Alla andra är i kontakt med det sociala nätet som ligger tjockt kring varje vagn. De vet när det är dags att springa för att hinna in genom dörrarna, de vet hur man fäster blicken på ett oprovocerande hörn, de känner till allt som finns att veta om att åka tunnelbana och har lärt sig genom idogt levande. Det finns ingen bok att läsa och inga tips att få, bara tiden och erfarenheten gör en till stockholmare.

Men en ny stadskropp har något de andra saknar; ett bubbel i bröstet när nya gathörn rundas. Redo för möten som ska få forma nästa sida, nyfiken på vad som kan hända när rummet är gränslöst.