Jag har gömt mina drömmar precis där din axel blir till hals

Jag tänkte skriva något jätteklyschigt och pretto om kärlek och vara helt "åhvadjagärdjupochmelodramatisk", det har varit en sån dag idag. Men jag skiter i det. Här är min fåtölj istället.

 

Naïve

Har idag insett hur naiv jag har varit. Visst vet jag att det finns de som inte bryr sig ett skvatt om klimatförändringarna, men total klimatkrisförnekelse var något som jag trodde enbart amerikanska politiker sysslade med.
Ack så fel jag hade. Idag har jag så upptäckt att det finns många som inte tror på klimatproblematiken. Det finns en hel blogg (med många läsare) tillägnad fenomenet. Detta har fått mig att inse att jag inte bara bör ha koll på "mitt eget folk" utan jag bör också ha koll på de med en åsikt motsatt min egen.
Det är lite utav en bubbla som har brustit. Min miljökämpe-bubbla. Att plötsligt inse att dessa människor är verkliga, de som tror att klimatkrisen är en konspiration. Det känns inte bra i hjärtat.
Jag hade långtgående planer på en lång debattartikel den 26 april med anledningen av 25-årsdagen sedan Tjernobyl, men med de senaste dagarnas utveckling i Japan så känns det som om jag borde skriva den nu. Inte senare.
Risken finns att det om ett par veckor inte längre kommer finnas i folks medvetanden att det har hänt en kärnkraftskatastrof i Japan. Hur många är det idag som tänker på händelserna i Egypten, eller folket i Libyen som fortfarande kämpar?
En katastrof, vare sig humanitär eller miljömässig, är bara närvarande så länge som dess nyhetsvärde varar. Det är rätt kasst, tycker jag.

Världens fetaste duvor

... kanske i alla fall? Duvor har ju en tendens att burra upp fjädrarna mycket men nog är detta ett praktfullt exemplar? De huserar hursomhelst i trädet utanför min lägenhet och jag gillar sällskapet.

8:e mars

Tja internationella kvinnodagen/semmeldagen kom och gick och jag åt ingen semla men jag och typ alla jag känner gick med i 8:e mars-tåget som vanligt. Men alla de kände och alla som de kände kände måste varit där för det var så sjukt mycket folk. Jag är tvådelad när det kommer till internationella kvinnodagen. Å ena sidan är behovet av en sådan dag en symbol för kvinnokampens misslyckande. Å andra sidan är det så jävla gött att demonstrera, skrika och känna att jag inte är ensam om att vilja förändra samhället. Det får en att orka ett år till med lägre lön, mindre benplats på bussen och rädsla när man går hem i mörkret.

Feminist - javisst!

Satt igår och såg på dessa två dokumentärer på svt play. Och det skrämmer mig att se kvinnor som är nöjda med dagens situation, och som är rädda för att kalla sig för feminister. Nu har kampen för kvinnors rättigheter varit en del av min uppfostran, jag blev uppmuntrad till att läsa feministisk litteratur som tolvåring och det har kanske haft en stark påverkan. Men hur kan någon kvinna idag vara nöjd med att ha en lön som är lägre än vad en man med samma arbetsuppgifter får? Det är i dagens samhälle inte enbart mannen som försörjer en familj, många kvinnor delar inte heller sin ekonomi med en man, de inbyggda löneskillnaderna fyller ingen funktion. Är det inte på tiden att vi ändrar felet i systemet som skapar den här sortens klyftor? Är det inte på tiden att vi börjar betrakta människor som individer, och inte som olika kön? Som Donna Harraway skriver så blir allting kvinnor gör bedömt utifrån deras kön, och eftersom att mannen är normen i dagens samhälle så kan det kvinnor skapar inte bli annat än fel då det inte är skapat av en man. I dagens synsätt så kan kvinnor inte vara objektiva då vi inte är män, och alltså blir allting vi gör påverkat av vårat kön. Men jag är en person, inte enbart en kropp. Man kan ju tycka att det är konstigt att inte också mannen bedöms utifrån sitt kön, men så lever vi också i ett patriarkat, så länge som ett kön är normen för alla människor (av alla kön) så kan vi inte bli helt jämställda. I krig världen över används våldtäkt som ett vapen, men det är ett vapen riktat (främst) mot kvinnan. I "Dokument Utifrån - Wallströms Resolution" konstateras att det numera är farligare att vara kvinna i ett krig än vad det är att vara soldat. Samtidigt sitter vissa (som kallar sig själva feminister) och är nöjda med dagens samhälle och den jämställdhet som vi hittills har åstadkommit. Jag kan inte låta bli att bli provocerad. Vad hände med solidaritet? Vi kan inte nöja oss med ett samhälle där våldtäkt förekommer, där kvinnor får lägre löner pga sitt kön, eller där kvinnor ständigt blir förknippade med sitt kön i första hand och sin personlighet i andra hand. Jag är oerhört tacksam för de tidigare generationer som har kämpat så att jag idag kan gå och rösta, studera på universitetet och bestämma över mitt eget liv som en fri och myndig individ. Men jag är inte nöjd, det är dags för kampen att fortsätta så att kommande generationer inte behöver plågas av våldtäkt och lägre löner enbart pga samhällets könstrukturer och synen på mannen som normen. Jag är feminist, och jag är stolt över det.

Ride it all out like if you were a bird

Ursäkta min frånvaro, har haft bastant mycket att göra det senaste med London-resa, inflytt i nya lägenheten och försök till att plugga ikapp i skolan. Londonresan var fantastisk, underbar, härlig och det är lite trist att vara tillbaks om jag ska vara ärlig. Men nu är jag i alla fall inflyttad på riktigt i min fina lägenhet och det börjar arta sig med möblering och sådär. Inskaffade en guldfåtölj igår! Fortsättning följer...