Det är nästan som en grundlag att man ska expandera sin konsumtion när man expanderar sin plånbok. Sedan ett år tillbaka är vi ju DINK:s här hemma, dvs. Double Income - No Kids. Och nu är det som att världen skriker åt oss att flytta från vår billiga hyresrätt, börja lyxa till det, skaffa barn och semestra långt bort.
Ett husköp är på något sätt den ultimata konsumtionen. Vad skulle kunna säga mer om oss än var vi bor? Det är den ultimata identitetsmarkören med alla möjligheter till att anpassa arkitektur, inredning och utemiljö efter vilka vi är. Primärt måste man såklart välja rätt område och där finns det mycket att tänka på. Inkomst, livslängd, politiska åsikter, ålderssammansättning, skolor etc. skiljer ju sig oerhört mycket mellan olika stadsdelar tack vare en obönhörlig segregationspolitik. För en som jag som säkert aspirerar på att tillhöra någon slags intellektuell medelklass blir det inte så lätt som att välja det finaste område som jag har råd med. Nej, det får gärna vara ett område som fortfarande är lite rufft, multi-kulti och arbetarklassigt. Men gärna up-and-coming så att det finns lite krogar och spännande restauranger att hänga på, kanske en välsorterad second-hand-butik, gott om vegetariska substitut i affären. När jag har flyttat dit kan jag spendera mina dagar med att sitta på en uteservering med en IPA i handen och klaga över hur gentrifierat allt håller på att bli.
Fast nu bor jag ju redan i ett sådant område och har tröttnat på IPA. Har tröttnat på stan över huvud taget. Tittar på alldeles för många norska friluftsprogram med människor som lever nära och i naturen. Drömmer om en liten stuga i en skogsglänta med solpaneler och järnvitriolbehandlad fasad. Mitt i dessa drömmar försöker jag minnas att ägandet inte är ett självändamål, att den som är satt i skuld inte är fri och att det inte finns något som hindrar mig att komma ut i skogen ändå. Vägen behöver inte gå via konsumtion.
