Det är idag 25 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Under det kvarts sekel som har gått sedan dess så har den svenska regeringen öppnat upp för byggandet av nya reaktorer, men också för uranbrytning i Sverige. En praktik som i andra länder har lett till ökade cancerfall och missbildade och dödfödda barn. En aspekt som ständigt tycks saknas i diskussionen är medmänsklighet. Vårt bruk av kärnkraft leder till att fattiga i Indien varje dag måste gå på intorkat radioaktivt bottenslam från avfallsdammarna. Vårt bruk av kärnkraft leder till att invånarna i andra länder lider och dör.
Kärnkraften har i varje skede av sitt liv potential att skada människor, detta börjar redan i det första stadiet; uranbrytningen. Det är inte rättvist mot de som bor där uranbrytningen sker att vi fortsätter med våran ovana när det idag finns förnyelsebara alternativ som skulle kunna användas till att göra Sveriges elkonsumtion 100% förnybar till år 2024.
Parollen ”No more chernobyls” har nu i år fått sällskap av ”No more Fukushimas”. Hur många fler kärnkraftshaverier krävs det för att få politikerna att satsa på de riktiga hållbara energikällorna sol-, vind- och vatten- och våg- kraft?
Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar för förnyelsebar energi, det är dags för politikerna att öppna ögonen och agera nu för klimatet och människornas skull.
Detta var dock inte det jag sa. Men jag är ändå nöjd.
